Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - J. A. Eklund: Person och sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSON OCH SAK. 58-
, ’
utan den som lefvat själslif. Och i medelpunkten af denna värld fann jag
Kristus. Jag kan ej ge något annat skäl för, att han blef en sådan medel-
punkt än det redan gifna: han rekommenderade sig för mig såsom den -
»person och sak» - jag behöfde. I honom finnes koncentreradt det jaget
måste ha för att kunna lefva ett människovärdigt lif. Han är det väsentliga
- icke precist kvantitativt allt, men det jag fram.for allt behöfver för att »allt»
skall få värde. Den »antropocentriska» betraktelsen blir »kristocentrisk ». Men
naturligtvis måste jag se, att i honom åter allt är >.’>teocentriskt». Så blir det
en åskådning, hvari såsom koncentriska begrepp ställa sig - det ena inom
det andra –: världen, människan, Kristus, Gud.
Man stöter sig lätt därpå, att en individ uttrycker sig så: »Jag tänker»,
»Jag har funnit» o. s. v. Det är anspråksfullt. Men alla individer borde vara
så anspråksfulla, att de tänkte själfva, om de också icke skrifva ned det på
papper. Egoism är detta »hållande på sitt jag» icke. Att »glömma sig själf»
är ett tvetydigt uttryck. Det beror på hvad det är man glömmer, om uttrycket
skall innebära ett ondt eller ett godt. Talet »i första personen» låter anspråks-
fullt. :Men i själfva verket är det ofta anspråksfullare att maskera sina tankar
och sin öfvertygelse under allmängiltighetens »man>> eller vetenskaplighetens
»v1». Man tror då eller man vill få andra att tro, att man är objektiv. Men
objektivitet är också ett uttry~k af tvetydig innebörd. Beskyllningen för subjek-
tivitet är icke något som bör få skrämma »subjektet». Det gäller blott att
finna rätt på den rätta subjektiviteten. »Individualismen» är ej heller något
farligt. Den är ett tecken på en personlighetens emancipation. Och denna
är något godt, blott emancipationen .från något får bli förberedelse för emanci-
pationen till något: till honom, som säger: »Om sonen gör eder frie, så ären
1 verkligen frie».
Under ledning af »representanten för den sanna subjektiviteten», Kristus
kan en världsåskådning byggas, icke från grunden med nytt material, utan
med det stoff han och af hans ande behärskade människor lämnat i arf. Men
att visa, hurudan denna världsåskådning blir - därtill räcker intet mindre än
männis~olifvet själft. Kristendomen är ej blott världsåskådning; den är i dju-
pare mening än någon annan: lifsåskådning. Och icke blott åskådning, utan
väsentligen ett nytt personligt lif.
Men objektiviteten? - Kristendomen är icke ett objektivt »system». Den
har endast såsom personlig åskådning någon sann realitet. Så fort jag gör
kristendomen till » en sak för sig», till hvilken jag har rätt och plikt att ställa
mig »objektivt», karrikerar jag den. Om kristendomen fattas såsom ett en
gång för alla färdigt lärosystem, så uppkommer ortodoxismens karrikerande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
