Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18–19 - Bokanmälningar och litterära notiser - Tiden (A. H. Gravenhorst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bokanmälningar och litterära notiser.
A. H. GRAVENHORST: Tiden, en åttioårig läkares lefnadsb’etraktelser. Stockholm 1893, Central·
tryckeriets Förlagsexpedition (i distribution).
I jullitteraturen kan ej denna allvarsamma bok göra sig gällande. Något
i skrifsättet for nyaste tiden främmande skall äfven sedan göra boklådskunden
tveksam, när han bläddrar i ett af de på saluborden framlagda exemplaren.
Men snart torde en och annan sextioåring fängslas af själfva tanke-atmosferen,
som fläktar läsaren till mötes från dessa nytryckta blad och som tyckes komma
»långt bortifrån », från ungdomstiden. Se! - nu flyttas tyst en stol närmare
det med böcker betäckta bordet; nu får hatten plats på publicistklubbens års-
p ublikation, åt käppen bjudes ett något äfventyrligt stöd mot ena knät; en
kvart, en ha1ftimme förgår med allt djupare inspiration och exspiration af den
där igenkända andliga luften från yngre dagar och - för tillfället afbrytes
läsningen med ett: »Ja, var god och lägg in den här åt mig! » Efter hand
blir det antagligen ej endast sextioåringarna, nej äfven unga människor, de
fundersamma och de med historiskt sinne utrustade, som komma att känna sig
dragna af den nya, gammaldags skriften med de sirligt i hvarandra inslingade
perioderna, de klassiska citaten, den betänksamma, förfinade, men icke därför
just medgörliga tonen, - den litterära tonen från slutet af århundradets förra
hälft. Hos ifrågavarande ungdomar gör sig dock icke ensamt gällande intresset
för denna svunna tids känslo- och tänkesätt, i hvilkas hägn en gäng deras
föräldrar uppfostrats. Nej, äfven något annat smyger sig så rent sympatiskt
tillmötesgående ur åttioåringens lefnadsbetraktelser, att det lär dem villigt under-
kasta sig besväret ·med bra nog långa ordräckor mellan punkterna förutom
kanske andra, något omoderna egendomligheter i författarens så väl begrepps-
bestämningar som diktion. De känna nämligen, och känna det mera otve-
tydigt ju mer de läsa, att svalget mellan den tidsriktning, hvars målsman denne
filosofiske författare är, och deras egen är långtifrån så stort, som svalget mel-
lan denna senare och den andliga riktningen hos ett stort antal af deras nu-
varande lärare. Det torde då icke vara blott ungdomliga och öfvermodiga
hugskott (så som ifrågavarande lärare ej tvekat att påstå), detta sjudande nit för
-
eget tankearbete, eget ansvar, samvetsfrihet och oberoende af auktoritet i hvarje
verkligen allvarligt spörsmål, genom hvars förnimmelse jnom sig de just börjat
förnimma sig som. vaknande människor? · Denne vördnadsbjudande gamle
skulle i så fall vara lika ungdomlig och oförsynt som de? »Nej - kanske ej
så oförsynt! Han är ju alltid höflig, äfven i sina mest vidtgående ultimata.
Nå väl. Vi vilja - om möjligt – vänja oss, äfven vi, till något mera höf-
lighet genom fortsatt umgänge med den ädle gubben och hans tankefränder;
endast man börjar, så som h a n, möta med aktning det aktningsvärdaste som
finns inom oss, den samvetsgrannheten, att, när vi tala eller skrifva, vi säga
det vi tänka, aldrig det vi icke tänka.» - -
En sådan behållning vore i själfva verket ej osannolik af de unges sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
