Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Teodor Holmberg: Kristna ideal. Ett inlägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
KRISTNA IDEAL.
om han återvände till jorden, skulle finna en hisnande omotsvarighet
hos de s. k. »kristna» folken mellan hvad de äro och hvad de af honom
ålagts vara, det hafva icke blott Tolstoy och Dostojevsky sagt,~men
I{ristus själf antydt och förutsett: »månne människosonen, när han åter-
kommer, skall finna tro på jorden?» Felet är, att människorna allt fort-
farande äro så fruktansvärdt omspunna af det djupa lyte, själfviskheten,,
som E. K. icke nog observerar och törhända ej som synd kan och vilt
erkänna. Denna är dock den verkliga midgårdsorm, som ringlar sig kring-
människovärlden och lägger den i sina fjättrar.
Jag tror icke, att man kan säga, att kristendomen endast »genom·
oupphörlig aftrubbning>> af Jesu ord kunnat uppskatta relativitetens rätts-
begrepp, ty Kristus har aldrig sagt, att hans ord skola mekaniskt och
utvärtes tillämpas; han har talat om ett tillbedjande i anda och sanning,,
men icke bjudit sina bekännare, att de skola sätta sig öfver gudomliga.
skrankor och mellanled, såsom ras, historisk utveckling, gifven tidsram,
inre anlag o. s. v. Att i hvarje konkret lifs- och tidsförhållande på ett
egendomligt sätt söka få det kristna idealet utprägladt är målet.
H vilka äro »kristendomens mer förgängliga rättsbegrepp?» Själfva.
uttrycket synes mig vara oegentligt, och först vid dagarnes ända kan det
afgöras, hvilket i kristendomen var förgängligt. En kristen sanning kan
under ett skede vara bortglömd, men den kan lefva upp igen i en sökande·
och tänkande människosjäl och göra nya landvinningar. Historien visar
många exempel härpå.
Må det vara riktigt, att den naturalistiska lifsåskådningen framför
någon annan »gjort relativitetens begrepp lefvande». Men om detta utan
vidare skall betraktas alltid och städse som en lycka, är väl ej så säkert..
Om den i litteratur och i vandel upphäfver skillnaden mellan rätt och
orätt t. ex. med hänsyn till äktenskapsbrott, förförelse, förfalskning, lögn
o. s. v., så är det troligt, att denna åskådning förr än kristendomen kom-
mer att af n1änsklighetens bästa målsmän dömas till döden.
Att åter omfatta kristendomens absoluta ideal, som människorna.
»icke kunna efterlefva», enär de måste följa böjelser, som kristendomen
kallar synd, leder till att - såsom Ibsen visat - människorna blifva.
»halfva kristna eller halfva hedningar», d. v. s. helt karakterslösa med ·
sjuka samveten och brutna viljor.
Bättre är då, enligt E. K., det nya ideal, hann oniens, hvars »begrepp·
innebär jämvikt genom måttaj styrka i skönhet», ett ideal, som är sådant,.
»att hvarje människa kan tänkas efterlefva det hvar dag af sitt lif».
Nåväl, medgifvom, att harmoni är det rätta idealet, men huru uppnå.
det? Det är frågan. Han, som en gång sade: »Min frid gifver jag eden,,
visar i sin person harmoniens nådda ideal, och han angifver med ordet:
»frid», när det nåtts och hvar dess dfu_paste innehåll bör sökas. Att trots.
de allvarsammaste lifssorger, trots yttre disharmoniska förhållanden likväl i
själens och samvetets inre äga den harmoni, som ligger i begreppet »frid>>’)l
är icke omöjligt och kanske icke så sällsynt heller. Jag tänker, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
