Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Teodor Frid: Vår kyrkliga indifferentism, dess orsaker och följder jämte ett kort genmäle till herr J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR KYRKLIGA INDIFFERENTlSM.
alltmer konstaterat. Förvisandet af all mystik skulle beröfva lutheranismen
en stor del af dess poetiska element, hvarmed läran redan förut är sparsamt
utrustad. - Också fattas i Ritschls framställning af pietismen och i hans
skarpa polemiska ton den kärleksfulla stäm,ning, som borde tillhöra hvar.fe
teolog, och utan hvilken intet förtroende kan vinnas inom de djupa lederna.
Sinnelaget är personlighetens tillförlitligaste uppenbarelse, och där detta
utmärkes af öfversitteri och hån, stötes folket bort; deras stundom blott
instinktivt kristliga känsla såras; - och utan menighet ingen kyrka. För
denna den kyrkliga församlingens skull böra ock anhängarne af den hi-
storiska kristendomen söka frigöra sig från långsläpigt tyskeri och dunkel
och beflita sig om en enkel, klar och lättfattlig stil.
Ur de många nya uppslagen gäller att tillägna sig det bästa, men
för att så kunna göra, måste vi väpna oss med tolerans, måste höra och
begrunda, innan vi dömma.
Men detta är just det svåraste. Vanligen dömmes strängast, då
man själf minst förstår af saken, men blindt omfattar en förestafvad sats,
detta olycksaliga »jurare in verba magistri». Mot mina ord, att religionen
förr i världen ofta var blott en inlärd lexa, invänder Hr Eklund: »hade
religionen icke varit något annat, hade vi nog icke haft så många religions-
krig - man slåss näppeligen för en lexas skull». Invändningens sanning
beror på, hvad man menar med en inlärd lexa. Senaste kyrkomötet be-
lyser frågan. Hvaraf kom entusiasmen för konkordieboken, som de flesta
ej ens läst? Hvaraf kom den ångest, som flerestädes gripit religiösa per-
soner vid tanken på bokens afskaffande som kyrkans symbolum? Kom
den af deras kärlek till dess innehåll? af deras insikt om dess skriftenlig-
het? - af den uppbyggelse, de hämtat af densamma? Visst icke! de
hade, några Schartauaner undantagna, aldrig läst den, men litade så blindt
på sina prästers försäkringar om den digra bokens nödvändighet för kyr-
kans bestånd, deras auktoritetstro var så fast, att om det gällt, skulle de
sannolikt gjort stora uppoffringar för skrifternas bibehållande bland svenska
kyrkans symbola.
Utan större inbördes rättvisa och erkännande partierna emellan, är
hoppet om ett högre andligt lif fåfängt. Brist på ~ärlek skall skärpa
blicken för motpartiets fel, brist på ödmjukhet undanskymma våra egna,
och brist på sanningskärlek förbittra sinnena, och söndringen skall öfvergå
till upplösning. Förgäfves är att hädanefter söka den kristliga enheten i
exklusiva national- eller bekännelsekyrkor. Utvecklingen hänvisar på den
högre enheten: »de heligas samfund», på Kristi andliga lekamen. Enheten
i mångfalden måste accepteras och mötas med kärleksfullt erkännande.
Aldrig tillförene har denna enhet varit så nära sitt förverkligande. Att
arbeta för dess tillkon1st är att främja Kristi rike; motsatsen för till »ut-
vecklingsanarki», ett uttryck lika användbart på religiösa som politiska
förhållanden.
Öfver ingen synd uttalar Kristus en så sträng straffdom som öfver
smädelser och förtydningar af det goda i ord och handling blott därför,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
