Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bokanmälningar och litterära notiser - Fru Stråhle (Märta Bolle)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER. J 2 I
vid yttrar, att hon »aldrig mer vill tacka Gud för den orättvisan», att hon fått
mer än de fattiga, då skulle ett enkelt medel mot denna känsla af orättvisa
kunna vara att gifva bort allt, hvad hon ägde; men något sådant göra uti-
listerna ej. Att tala om, huru man skall lefva, är en sak, att handla är
en annan.
Fru Stråhle och hennes dotter, som en och annan gång tittade in till
de fattiga, tyckas ha observerat, att just dessa samhällets ringa (»underklass»
är ett lika vidrigt ord att begagna som »sämre folk»), att dessa ögonsken-
ligen olyckliga ofta besitta ett mod, ett tålamod och en förnöjsamhet, som de
måste beundra.
Den fattiga mor Kajsa säger till fröken Ida: »Ja, nog kunna vi säga.,
att Gud fört oss fram underligen. » De gamle stackarne på fattighuset ha sin
bästa tröst i Guds ord, alldeles som i verkligheten. Hemligheten är just den,
att de, som ha en verklig, lefvande tro, icke äro fattiga. Om fru Stråhle
också skulle ha gifvit bort hela Bollenäs att dela dem emellan, men samtidigt
beröfvat dem deras tro, så skulle hon endast ha gjort dem en dålig tjänst.
Utilisternas lära är denna: »Samhällets skyldighet skall vara att bereda
medel åt alla sina medlemmar för att existera.» De kristnas lära är <lent
som förkunnades af kardinal Manning, de lidande och arbetande klassernas.
bästa vän i England: »Samhällets skyldighet är den, att bereda medel åt alla
sina medlemmar för att existera. Ty först, när de nödvändiga medlen för
existens finnas, får individen möjlighet att lefva för sin religiösa utveckling –
och detta är målet för hvars och ens lif. »
Människan lefver nu en gång icke allenast af bröd. Det är med anled-
ning häraf, som du Camp omtalar, huru mycket hellre samhällets olycksbarn
uppsöka de kristna barmhärtighetshemmen än de offentliga sjukhusen.
»De olyckliga, som äro behäftade med alla de gräsljgaste sjukdommar»t
säger han, »veta, att vetenskapen endast har läkemedel, hvaremot religionen
har ord, som stärka hjärtat och öppna själen för hoppet.»
Författaren till boken om den privata välgörenheten i Paris säger om
sig själf, att han ej kan räkna sig till de troende, och dock utbryter han:
» Spiritualismen har utgjort mänsklighetens ära; det är den, som har födt de
kyrkliga dygderna, tron, hoppet och kärleken, som också äro de sociala dyg-
derna, utan hvilka folken endast vore hjordar, som kämpa för existensen, en-
ligt Darwins lära, som uppsluka hvarandra, äta, njuta och spricka - i stället
för att dö ... Tron har ej blifvit bevisad af vetenskapen, och det är för väl!
Ty den vetenskapliga sanningen från i går, är i dag ett misstag. Vetenskapen
tröstar icke; det är religionen, som tröstar. Att göra narr af Gud, att för-
smäda Gud, det är mycket lätt, ja, det är till och med litet gammalmodigt.»
Fröken Ida och hennes faster på Bollenäs äro af den åsikten, att det
är en dold egoism att hjälpa. »Får man hjälpa, glömmer man snart olyckan.»
Ja, det gäller alldeles riktigt om dem, som med en förbigående obe-
tydlig vänlighet vilja afbörda sig sin skuld till de lidande, men icke om dem,
som själfva försakat allt, för att sedan ständigt visa barmhärtighet.
När man står framför de väldiga, historiska fakta om allt, hvad kristen-
domen uträttat för mänskligheten, då förefaller det rent af komiskt, hvad fröken
Ida - och hennes liktänkande -· yttra om, att det måste komma »en ny,
varm, blid och ren lära».
Mänskligheten tillämpar, tyvärr, i praxis så oändligt ofullkomligt den
»värme», den »blidhet» och »renhet», som kristendomen bjuder.
Då fru Stråhle och hennes dotter ej kunna uppfatta, hvad kristendomens
moral gifver, kunna de naturligtvis ännu mindre gå in på det mystiska i religio-
nen. Fröken Ida anser detta »fånigt» och »osmakligt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
