Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bokanmälningar och litterära notiser - Fru Stråhle (Märta Bolle) - En stor man (Anna Wahlenberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
Alla de blandade frågor om lagar, laglöshet, fängelsestraff o. s. v.; som
boken för öfrigt behandlar, äro endast löst berörda och ingripa ej djupare i
personernas lif.
Kandidat Ljungqvist tyckes vara en ganska förståndig man, då ’han
yttrar, att »det är mindre viktigt, att en betydelsefull lag ändras ett par år
förr eller senare, än att människor börjar visa förakt för lagen».
I ett idealsamhälle skulle vi ju alla vara änglar, men då vi olyckligtvis
alla äro brottslingar, har nog den lilla kandidaten rätt i att råda damerna, att
»hålla sig på mattan».
Af alla dessa meningsutbyten i boken har man ej minsta behållning.
Däremot känner man, att Märta Bolle är en observerande människa, som
kunde använda sina ögon att se och sin penna att skildra såväl natur som
lefvande människor.
Ibland kan man på några få drag se, att en författare observerar väl,
- liksom man på hjärtskärande misstag i småsaker kan se, huru illa ofta en
renommerad författare observerar.
Beskrifningen på de gamla herresätena, på den ensamma kvällen hos
tanten, då hon visar pärlorna och omtalar sin ungdomshistoria, är så vacker!
Den lilla ön, <ler mor Olea bor, ser man så tydligt och känner så väl, huru
hon gråter, torkande tårarne på förklädet och betraktande de långa våta
fläckarne.
Föräldrarnes nattvardsgång, som firas på ett så bedröfligt sätt i den kusliga
kyrkan, lördagskvällen på den stora gården, där barnen leka, resan hem på
bröllopsnatten, dagen efter bröllopet – i allt detta finnes sanning och poesi.
En enda sådan anmärkning som den, att majoren kallades »Juan» (de
tyckte » don Juan» var för fint), visar att författarinnan också äger något af
den humoristiska krydda, hvarpå den modernaste svenska litteraturen lider stor
brist, och utan hvilken maten dock aldrig riktigt smakar.
Dessutom är stilen i hela boken naturlig, hvarken uppskrufvad eller platt.
Det språk, som talas, liknar hvardagsspråket, och när författarinnan talar själf,
förekommer ett rikare språk.
Nu då 1v1ärta Balle har uttalat sig i alla sociala och religiösa frågor, nu
borde hon allra helst lämna dem och sedan börja dikta.
Helena Nyblom.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
