- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjärde årgången. 1894 /
125

(1870-1940) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bokanmälningar och litterära notiser - En stor man (Anna Wahlenberg)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
Möjligt är emellertid, att den store författaren och politikern Seth Buhr-
man skulle som typ tilltalat läsaren mer, om han af förf. uppfattats litet mindre
högtidligt och allvarligt. Som han nu framträder ur ramen af sin omgifning,
blir han knappast sympatisk trots olyckor och allt. Man behöfver ej träda
honom alltför nära för att göra den upptäckten, att han, »den store mannen»
hör till de olyckliga naturer, som aldrig kunna lösa lifvets stora och svåra
problem: att på en gång lefva för sig själf och för andra. Under kampen
för sin tillvaro och sina ideer frigör han sig efterhand från alla altruistiska
känslor och motiv - naturligtvis utan att själf märka det -, och den ut-
veckling förf. låter oss bevittna, för honom mot en egoism, som till slut om-
töcknar hans förstånd. Han saknar alldeles förmågan att uppgå i andra, att
känna andras känslor och ana andras tankar; i vänskap är han misstänksam,
i kärlek själfvisk. När han på sitt vis älskar Hildur Skoog, så känner han
intet behof att införlifv_a sitt väsen med hennes; han älskar ej henne, blott
hennes kärlek.
Likartad är hans ställning som författare och politiker. Han saknar den
varma och vida sympati för människorna, som alltid präglat mänsklighetens
välgörare och store: folket är till för att applådera hans tal och gifva honom
sina röster, publiken existerar egentligen för att köpa hans böcker och be-
undra dem, och det är ett verkligen målande drag förf. funnit för att karak-
terisera den väsentliga enheten i Seth Buhrmans känslolif, när hon låter ho-
nom förklara för Hildur, att hon är i innersta mening hans »publik». Hans
känslor för publiken och den älskade äro stort sedt de samma.
Med dessa i karakteren framhållna förutsättningar kan det vara fullt följd-
riktigt, att förf. låter Seth Buhrman sluta i vansinne, då motgångarna hopat
sig öfver hans hufvud. Han faller igenom vid valen, hans tidningsföretag
misslyckas, och han märker, hur Hildurs kärlek svalnar. Hela »publiken»
öfverger honom. Men då människornas tro på honom så att säga varit den
axel, kring hvilken hans djupaste förhoppningar rört sig, och vid hvilken hans
begrepp om lifvet och dess mening varit fäst, så låter det ju godt tänka sig,
att hans förstånd rubbas på samma gång som dess fäste. Förf. låter miss-
tänksamheten utvecklas till förföljelsemani, och manien går, ehuru kanske väl
hastigt, öfver till obotligt vansinne.
En annan fråga är dock, om hufvuddragen i Seth Buhrmans karakter
äro trovärdigt grupperade och ställda i rätt valör sins emellan. Utan att
tillåta sig att afgöra den frågan, har man kanhända allt emellanåt en viss för-
nimmelse af, att mannens intellektuella och konstnärliga begåfning ej är nog
betydande för att göra honom till den store man, som säges äga rätt både
till · människors beundran och till sin egen kraftkänsla. De små profstycken,
som meddelas af hans författarskap och talarkonst äro ej obetingadt lyckliga,
och hvad han för öfrigt i romanen gör och låter, är öfver hufvud ägnadt att
i klaraste dager framhålla hans många svagheter, under det att hans styrka
oaflåtligen är lagd i bipersonernas mun eller i förf:s. Hans af det egna in-
tresset och den egna personligheten alltjämt förvillade blick på verkligheten,
hans stundom rent af drumliga taktlöshet, hans upprörande brist på finkänsla
- allt detta verkar påtagligt och sanningsenligt, men den »själsstorhet», som
skulle kunna neutralisera så mycken andlig vanförhet, tar sig knappast nå-
gonsin ett fullt trovärdigt uttryck. Förf. söker en förklarande omständighet i
pans naivitet, som ibland kan vara älskvärd, ibland allt annat, men det är
icke själfsagdt, att »ett stort barn» är en stor man, och man äger ej snille
för det man är - naiv. Är Seth Buhrman verkligen »en stor man», så är
Anna vVahlenbergs roman närmast en bok om en stor mans litenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 20 00:44:55 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1894/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free