Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE.
utan sm stora betydelse för hans senare utveckling. Den förde honom
närmare Europas gamla kulturland och deras högre bildning, men den
bidrog kanske också i sin mån att senare göra honom till en hemlös
främling i det stora landet på andra sidan Atlanten. Denna romantiska
natur kom aldrig att känna sig som hemma i Amerika, detta nya land,
utan förtid, ännu utan minnen.
Hemkommen till Amerika fortsatte han här sin skolgång. Redan
nu fanns där emellertid disharmonier i hans lif. Allt hvad pengar kunde
anskaffa det blef hans, men midt i öfverflödet saknade han dock något,
som ingen rikedom för honom kunde ersätta - en moder. I fosterfa-
derns hem var och förblef han endast en vacker leksak, i skolan, trots
det att han alltid var bland de främste både i kunskaper och idrotter,
var han dock aldrig omtyckt af kamraterna. »Hans aristokratiska kam-
rater»., säger en samtida, »kunde aldrig glömma att han var född af histri-
oner - endast ett stackars hittebarn, som hade barmhärtigheten att tacka
för sin ställning.» Och medvetandet om detta hans ursprung kastade
skugga öfver hans själ. Han blef stolt, befallande och nyckfull i sitt sätt
och detta kunde ej minska oviljan ikring honom. . Och så blef Poes lif
redan i gossåren ett lif utan vänner, ett lif, där ingen sympati kom honom
till -mötes - ett lif i ensamheten. Stolt och oförstådd slöt han sig inom
sig själf, son1 Byron, so1n Coleridge, de andar, hvilka tidigast och djupast
gjort intryck på hans själ. Han flydde människorna och blef en dröm-
mare, han lärde »att njuta sig själf», att lita på den egna intelligensens
skatter. Och här ligger en af de yttre omständigheterna både till hans
säregna originalitet och olycka i senare år.
Men när känslorna icke möta sympati, så slå de in och själen in-
flammeras - den blir sjuk efter kärlek – den blir sentimental. I Poes
skrifter finner man aldrig spår af en frisk förhoppningsfull lidelse. Hans
kärleks dikter - och endast i sina poesier har han tolkat kärleken - äro
äkta romantiska. Det är längtan och minnet han besjunger. Hur har han
icke trängtat efter kärlek! Då han en dag, så berättar han själf, följt en
skolkamrat hem och dennes moder med några vänliga och kärleksfulla.
ord tilltalade honom, så öfverväldigades han så af denna för honom ovan-
liga hjärtlighet att rösten svek honon1 och han nästan förlorade medve-
tandet. Kärleken hade med sina vingar vidrört hans barnasjäl och han
återvände hem i en dröm, med blott en tanke, att ännu en gång få återse
henne ·och höra hennes stämma. Denna kvinna tycks för en tid ha varit
hans förtrogna, en moderlig vän, för hvilken han biktade sin känslige
gossesjäls alla sorger. Och fast hon kort därefter dog, så öfvergaf minnet
af henne honom dock aldrig. Länge vandrade han nattetid vid hennes
graf och åren som gingo utplånade ej, endast förskönade bilden af henne,
till hvilken han senare skref poemet >>to Helen»*. Allt det romantiska och
’f, "Helen thy beauty is to me" ... bör ej förväxlas med de vers han sedermera skref
till Mrs Helen Whitman hvilka börja "I saw the once •- - -". Stoddard förmodar att det ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
