Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE.
är den melankoliska den högsta - den som stämmer själen till ett vekt
svårmod öfver tingens förgänglighet, öfver skönhetens undergång. lVIen /
ingen skönhet gifves utan en viss säregenhet i proportionen. (»There is
no exquisite beauty without some strangness in its proportions.») Detta
är hans älsklingsmaxim., själfva centralpunkten i hans skönhetslära, hvari _
hela hans konstnärsideal ligger förborgadt.
Men., säger Poe vidare., detta skönhetsideal är symboliskt - under
det första, det öfre skiktet af mening ligger en annan djupare - mystisk.
Och denna har samma betagande kraft som ackompagnemanget i musi-
ken. Den förandligar den fantasifulla konceptionen och höjer den upp i
det ideellas sfer.
Det är detta skönhetsideal som han förverkligat i sina poesier och
de romantiska berättelserna.
Liksom i prosaberättelserna var det först efter lång strid med ma-
terialet som han lyckades tillfredsställa sin egen fullkomlighetsträngtan
och gifva det högsta. Han var ett barn., då han började att skrifva sina
vers, han var ej I 8 år, då han utgaf sin första diktsamling., sina finaste
poem har han skrifvit under de fem sista åren af sitt lif. De tidigaste
af dessa dikter, som han gång på gång omskref och retoucherade, äga
ej något synnerligt värde för oss – innehållet är antingen för obetydligt
eller för dunkelt – och deras mesta intresse ligger däri, att de visa oss
den väg han tillryggalagt öfver Byron och Coleridge, l\1oore och Shelley,
innan han nådde till sig själf. K~vantitativt är det då ej mycket han
medhann i poesien - af bestående värde äro väl endast ett dussintal
dikter, men kvalitativt kunna de icke öfv~rträffas. H vart och ett af dessa
poem är unikt i sin art. Där förekommer i denna diktning inga ideer.,
och nästan det enda tema., som han behandlat i dem är kärleken, en
kärlek som ej är af denna världen, men luftig och kysk som änglarnes.
Och ännu mera., det är en enda situation som ständigt återvänder: sorgen
öfver den älskades död. Det är denna sorg, som han personifierat i
»The Raven» med dess ständiga nevermore., det är med den som han
besjälat landskapet i ~ Ulalum-Ulalume». I alla dessa poesier herskar ett
dunkel som i en underjordisk grotta., man känner ett visst obehag innan
man hunnit vänja ögonen vid detta mörker, innan man ser det reflexljus
son1 glittrar fram från väggarne och försänker allt i en vidunderlig clair-
obscur. Men de tjusa strax genom sin musik - och hans versbehand-
ling är trots den genomgående monotonien i högsta grad individuell,
smygande sig efter hvarje skiftning i stämningen och icke sällan efter-
sträfvande en rent onomatopoetisk verkan. Man jämföre för att få ett
intryck häraf de tre växlande ledmotiven i den oöfverträffade tonmålnin-
gen: »The Bells»; och »The Bells» klingande strofer med den söndersargade
rytmen i »Ulalume>>; den högtidliga monotonien i »The Raven» med det
~"}
milda serafiska välljudet i balladen »Atlnabel Lee». De stå musiken så
nära som poesi kan göra det: stämningsrika, men dunkla.
»Om en ärelysten mani., säger Poe i en af sina marginalia, ))kom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
