Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE.
den iden att med ett enda slag förändra mänsklighetens hela tankelif,
dess åskådningar och känslor, så skulle detta ej möta någon svårighet;
vägen till odödlig ära ligger öppen för honom. Allt hvad han behöfver
göra är att skrifva och publicera en helt liten bok Dess titel skulle
vara enkel ... endast några få ord. Mitt hjärta öppnadt för världen;
men boken skulle vara sin titel trogen. Docl{>), tillägger han, »ingen vå-
gar att skrifva den och ingen skall någonsin våga att skrifva den. Ingen
skall kunna skrifva den äfven om han vågade. Papperet skulle skrumpna
och slå lågor för hvarj e vidröring af den fräsande pennan.»
Så fruktansvärd har den hemlighet förefallit honom., som han bar i
sitt eget hjärta. Och aldrig har han heller i tydliga ord för oss biktat
sitt lidande, men han har dock hviskat det till oss, i melodier och sym-
boler klagat det ve som tyngde hans själ.
Ty denna diktning, så litet den ock vid första ögonkastet tycks
innesluta autobiografiska element - out of space out of time som den
tyckes vara - innehåller just hans djupaste själslif. Säregen som den
är denna diktning., en giftblomma, hvars bedöfvande doft försänker den
som närmar sig densamma i vidunderliga drömmerier, har den också
skjutit upp vid foten af en vulkan. Själf var han en man med anormala
nerver, en drinkare och en opieätare, en dagdrömmare och en nattdröm-
mare och sådana äro också de varelser hvilkas själslif han tecknar.
Eg~us (i »Berenice») och Roderick U sher lida af hemlighetsfulla nervsjuk-
domar, Mr Bedloe och berättaren i »Ligeia>> äro opieätare, händelserna i
»The Black Cab äro en drinkares upplefvelser, i »The Tell Tale Hearb
talar själfva vansinnet. Alla ansättas de af aningar, alla förföljas de af
fasan. Dagdrömmare och nattdrömmare! Men den rikaste poesi är som
ett praktfullt bårtäcke kastat öfver alla dessa lidanden. Sjukdomens ma-
teriella sidor existera icke här., ingen lasarettslukt., inga karbolångor slå
oss här till mötes., men dessa varelser äro ju heller icke människor. De
inge oss intet medlidande., ty endast för sina likar hyser man medlidande;
med likgiltiga ögon se vi huru dessa blodlösa skuggor från undervärlden
för oss uppföra sitt skådespel af hopp och fruktan. Det är själarnes
feberlif i natten. Själens finaste vibrationer, allt det medvetslösa, det
slumrande och det drömmande, det som ej har någon kropp, det som
kommer och far, man vet ej hvarifrån~ man vet ej hvarthän, det befallde
han att stanna och det blef. Allt det dunkla och osägbara har han för-
mått att gripa och fasthålla - det lyser i mystiskt mörker som ett
fladdrande fosforskimmer.
Besynnerliga historier! Karakterer i ordets vanliga mening finns
här inga: Dupint., Usher, Ligeia äro endast personifierade stämnings- och
tankeserier. Hans fantasi skapade inga karakterer, icke varelser som med
foten rörde vid marken, den var helt allegori och mytdanande. Från
denna värld är kärleken bannlyst, ingen jordisk åtrå brinner i dessa varel-
sers hjärtan. Dialogen är sällsynt och förekommer den någongång tea-
tralisk (i >>The cask of Amontillado>> t. ex.). Teatraliskt arrangerad är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
