Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE. 1 73
också scenen - dess uppgift är att direkt återspegla dessa själars lif,
att med sin lyxyriösa prakt förhöja den poetiska verkan. I »The Masque
of the Rea Death», hvartill säkerligen motivet är hämtadt från inlednin-
gen till Boccaccios Decamerone om pesten i Florence, är hela berättel-
sen så godt som endast dekoration.
Den ångest och oro, som ständigt pinade honom själf, jagar också
med sina piskslag dessa skuggor af hans själ. Själf var han alltid full
med aningar on1 kommande olyckor och om aftnarne gick ’han ej gärna
ut, som han med ett småleende brukade säga, därför att han trodde onda
andar hade makt med honom. Fasan i alla dess växlande former, smy-
ger sig också genom hans berättelser. I vissa af dem har den ännu en
rent yttre, vidskeplig karakter - minnande om den rädsla som fick makt
med Romarefolket, när i krigstider järtecknen slogo fel, blod regnade
från himlen etc.; sådan är den i »Metzengerstein, Ms found in a Bottle»,
i poemet »The City of the See» (spökstaden i sjön). I andra är den af
samma art som den ångest, hvilken kan plåga oss i en dröm: så i »The
premature Burial», där berättaren tror sig vara lefvande begrafven och
vakna till lif mellan kistans trånga bräder. Stundom får denna fasa en
alldeles säregen och för Poes hela själslif mycket betecknande form: den
blir till det fysiskt vämjeliga. Hans tankar fladdra ej endast om döden
- hans förslappade nerver söka stundom äfven sin retelse i förruttnel-
sens vämjeliga procedurer: Eg~us skändar i vansinne Berenices graflagda
lik, han utrycker alla hennes krithvita tänder, hvilka ett ögonblick fascine-
rat hans hjärna, absorberat hela hans själslif. I »The Facts in the Case of Mr
Waldemar» beskrifver han hur denne långsamt ruttnar ända tills det ögon-
blick, då den magnetiska proceduren upphäfves och han faller samman
till en enda stinkande massa. Men mest fasaväckande verkar dock denna
fasa, då den som i »Usher» är helt inre och formlös - oro - ångest -
aning om något rysansvärdt, han vet ej hvad, som han hvarje dagens
eller nattens timme väntar skall slå ned öfver honom. Och slutligen får
den en moralisk form: Samvetet förföljer William Wilson med sina hesa
hviskningar, medvetandet om gräsliga brott jagar >>The man of The Crowd»,
människan som ej kan vara ensam, genom Londons ändlösa avenuer.
I alla dessa berättelser finnes där, såsom också hans konstprinciper
fordrade det, »två lager af mening>>, i alla berättas en historia och bakom
denna skymtas en eller annan ide, alltid dunkel och mystisk, som för-
sänker läsaren i villrådiga drömmerier. Oftast återkommande är kanske
metempsychosen, själavandringsläran, föreställningen om ett människans
eviga lif i ständigt nya former men alltid med åtminstone en aning kvar
om sitt förra lif; denna dröm om att döden ej är så allsmäktig som den
ter sig för våra jordiska ögon irrade ständigt genon1 hans själ. I »Met-
zengerstein», där Berlifitzing återuppstår som en häst och i denna form
hämnas sin motståndare, är den ännu groft timrad. Men åter och åter
kommer den igen - i Morella, som vaknar till lif i sin dotter, i Elenore
som uppstår i Ermengarde - tills den vinner sitt mest magiska uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
