Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE.
i den viljestarka Ligeia, >>skön som en opiedröm», i hvilken detta mänsk-
lighetens begär efter ett evigt lif liksom är personifieradt: 0 gud, ropar
hon i dödskampen, o guddomlige fader, skola dessa ting oåterkalleligen
så förblifva? Skall denna segrare (matken, döden) ej en gång besegras?
Äro vi ej delar och stycken af dig? Hvem - hvem känner viljans my-
sterium och dess väldiga styrka? Mänskan skattar åt döden endast genom
kraftlösheten i sin svaga vilja.
Ännu mera rik och komplicerad än i »Ligeia» är berättelsen kanske
utförd i »The fall of the House of Usher», där man liksom i »Berenice»
finner det mest typiskt tecknade porträttet af hans hjälte. Den lyxyriöst
arrangerade scenen, 9en rika variationen i skildringen af Usher’s själslif
på samma gång som den stränga konstnärliga enheten gör den till Poes
kanske finaste berättelse. Roderich Usher, som är den siste af sin ätt,
är beherskad af en sjuklig ide: han tror att palatset, som han bebor och
som hans förfäder sedan urminnes tider bebott är ett besjäladt väsende,
att dess stenar äga lif och att dess mossbelupna, af tiden frätta väggar
utandas en luft, som för honom är fördärflig och tillintetgörande.
Skildrar han i dessa berättelser ekstasen, nervernas feberlif, opie-
drömmens yppiga hallucinationer, så har han också gifvit det bittra upp-
vaknandet, samvetskvalen, viljans maktlösa strid mot lasten. Där är
William Wilson, som i vanvettig yrsel dödar sitt bättre jag, sitt samvete,
hvilket står där förkroppsligat inför honom och hvars hesa hviskningar
korsat hans onda planer. För honom gifves ej längre någon räddning.,
bättringens väg är stängd för honom. »Hvilken sjukdom är värre än
alkohol» utbrister den olycklige i »The Black Cat»’) han hvilken den så
godt som utan hans eget åtgörande och mot hans bättre vetande drifvit
till mord på hans egen hustru. Och i »The Ma nof the Crowd» - mannen
som ej kan vara ensam, utan rastlöst dygnets alla timmar ilar genom
storstadens folkhvimmel, har han visat oss liksom brottens inkarnation,
en varelse hvars hjärta lyckligtvis är en sluten bok, »ty ingen skulle kunna
uthärda att läsa den>
). »I människosjälen», säger Poe, »bor en bister och
okänd makt, man skulle i brist på bättre namn kunna kalla den Perversi-
tetens demon, som drifver människan att handla därför, att hon ej borde
det; fast hon känner det goda, drifves hon likväl att göra det onda. Vi
hafva något att göra, so1n ej tål uppskof. Vi veta hur skadligt det är
för oss att uppskjuta det. Det viktigaste ögonblicket i vårt lif kallar oss
till energisk handling. Vi äro ifråga att börja arbetet, själen glöder redan
vid tanken på resultatet. Och dock uppskjuta vi, uppskjuta tills försent.
Vi stå invid en afgrund. Vi blicka ned i djupet. Svindel, illamående
fattar oss. Vår första impuls är att rygga tillbaka och dock .stanna vi.
Illamåendet’) svindeln, fasan blir till ett moln af dunkel onämnbqr känsla
och ut ur detta moln växer där fram en skepnad, fruktansvärdare än
någon demon, fast den blott är en tanke, den tanken, hvilka sinnesrörel-
ser vi skulle upplefva under den svindlande farten nedåt från en sådan
höjd. - Striden inom oss ·blir våldsam och rycker ej en vänlig hand oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
