Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Mortensen: Edgar Allan Poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDGAR ALLAN POE. 1 75
tillbaka, så kasta vi oss utför branten - ty vi borde ej göra det. Det
är denna perversitetens demon, denna ättelägg af satan, som rasar i dessa
människor rned deras hysteriska vilja.
De sätta många strängar i rörelse dessa berättelser. Midt i all sin
fantastik tillfredsställa de verklighetssinnet genom sin utsökta psykologi
- endast Hoffman och Dostojewski ha med lika kraft analyserat dessa
själens nattsidor. Han är förtrogen med hallucinationens illusioner, med
vansinnets logik. Hur lätt han än vidrör dessa varelsers fysiologi - han
känner dem med en somnambuls säkerhet och en läkares vetande. Där
finnes ett uttryck i språket som just vill ange en af dess svåraste proce-
durer: »gripa det andliga»; gripa det kroppsliga är kanske svårare - Poe
kunde det. Men dock ligger ej här centralpunkten i dessa berättelser,
lika litet som i ideernas sanning eller icke sanning - och i hans fotspår
följer också en skara beundrare och beundrarinnor som i honom se en
slags profet, en siare om fördolda ting - det är poesi, vill intet annat
vara. Men underligt är det’) att denne skönhetsdyrkare, för hvilken skön-
heten, den enda och sanna, var supranatural, en uppenbarelse från den
andra världen därofvan - han skulle i själfva verket blifva en skildrare
af det dystraste och ohyggligaste i människosjälen. Men det är alltid
så; människans värld är jorden - rymden är tom för henne. Och när
hennes öga tror sig skåda andarnes lek därofvan, när hon ~ sin själ för-
nimmer himlarnes saligheter, så är det endast hennes pinade hjärnas
feberfantasier, som hon skådar. Gyckelbilder som den gråa morgon-
skymningen förjagar!
Heyse har kallat honom de obotliges skald och uttrycket är i en
mening träffande, ty han har manna för sjuka själar - dessa berättelser
verka $Om en slags andlig morfin på trötta sinnen. Där herskar i dem
en förfinad sentimentalitet och en pessimism utan alla åthäfvor, som blid-
kar de spända nerverna och i monotona rytmer - i en prosa »svart och
glänsande som ebenholtz>
> - upprullar den så underbara syner som för-
sänka själen i ett hemlighetsfullt välbefinnande.
Men var också skalden sjuk, hans poesi är det icke. Där växte en
pärla inom muslans skal, den blef muslans död, men pärlan var äkta och
skall stråla till sena tider. Ty lasten och sjukdomen äro lika litet som
något annat utestängda från konstens värld - allt beror på behandlin-
gen. När lasten sminkas och sjukdomen förhärligas, då bedrages läsa-
ren och resultatet är okonstnärligt och därför omoraliskt. Men dessa
berättelser ge sig ej ut för att vara annat än de äro. Allt är helt ut
motiveradt, konturerna säkert dragna - patologiskt är här ett ord som
ej är på sin plats. Det är konst, äkta och fin konst, och därför är Poe
också rundt i Europa deras skald, som veta att skatta konsten, huru och
hvar den uppenbarar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
