Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
Detta förklarar, huru människor kunna låta denna moraliskt slappande
kompromiss fortgå, huru de kunna låta bli att fråga sig:
Kan man helt följa Jesu lif och lära och ändå förbli en hel människa?
Är månne ej orsaken hvarför världen ännu aldrig sett ett helt kristet samhäl1e,
den, att begreppen en sann kristen och en i kulturens tjänst verksam sam-
hällsmedlem icke äro förenliga? Och är det så, att kristendomen icke med hela
vår mänskliga varelse kan efterlefvas, ger den oss då människoidealet? Är den
icke då en relativ sanning, hvilken man har rätt att pröfva och bruka, som
alla andra mänskliga sanningar? Blir väl i så fall den lifskraft, Jesus medde-
lar, artskild från hvarje annan betydelsefull, mänsklig inverkan?
III.
En lära hvilken likt den kristna predikades under förutsättningen, att
gudsriket var nära, måste komma att erhålla många drag, hvilka ej kunna
förenas med vårt utvecklade kultur- och samhällslif. Och en personlighet som
Jesus, hos hvilken såväl hans tids som hans skaplynnes naturliga begränsning
så klart framträder, en personlighet, om hvars ställning som familjemedlem
eller medborgare vi veta nästan intet, en ensam och olärd man, som stod utan-
för människolifvets högsta tillvarelsesätt, äktenskapet, utanför kulturens högsta
yttringar, vetenskap, litteratur och konst, huru skulle han hafva kunnat visa
,
oss det idealmänskliga, på något annat område än sitt eget?
Därför gaf heller icke Jesns världen det absoluta människoidealet, men
väl den absolute idealisten.
Genom att i hela sin personlighet vara alldeles identisk med sin uppgift,
har Jesus inkarnerat ovärldslighet, hängifvenhet, enfald, broderskärlek så, som
mgen annan. Från honom utstråla de som eviga, personliga sanningar, men
icke därför som absoluta sanningar. Så länge fåglar flyga under himmelen,
liljor blomstra på marken och barnaögon blicka oskuld, falla Jesu ord ned i
människohjärtan och människosjälar, svalkande som sommarskurar, eldande
som vin, stärkande som bröd, väckande som hvita viggar, lifgifvande som
vårliga strålar, outtömliga som hafvet, vida som himlen, långtonande som alla
de djupaste diktarord, siarord.
Men vi behöfva också andra än Jesu ord, behöfva ord, som motsäga
och därmed fullständiga hans. Sålunda skall anden ena gången verkligen
hämta sin frigörelse af att välsigna dem, som förbanna; en annan gång där-
emot skulle vår förlåtelse vara uppgifvandet af allt, som har värde i vår egen
personlighet. Ena gången kunna vi i sanning öfvervinna det onda, genom
att icke stå det emot. En annan gång skulle vårt vikande endast bringa låg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
