Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183 SLUTORD.
sinnet till heder. Ty det tåligt burna lidandet gör intryck på de oädla, endast
när de tro att den tåligt lidande äger makt att hämnas om han vill - en
erfarenhet, hvilken Jesu egen historia, liksom historien om alla maktmissbruk,
till öfverflöd bekräftar.
Och om alla Jesu ~tsagor gäller som om dessa, att vi fritt måste bruka
eller icke bruka dem, i fall vi vilja utbilda vår personlighet till full harmoni
och energi. Det oföränderligt betydelsefulla ·är att Jesus gifvit oss föredömet
af idealisten, i hvilken världen och flärden, listen och våldet icke ägde den
ringaste del, en idealist, som därigenom blef en världsmakt. En idealist, som
vågade tro så helt på sin egen sanning, att han strödde ut den för alla vindar,
att gro och växa, spränga och omdana, utan fruktan för några följder, framför
allt utan att frukta för följderna för sig själf.
Sålunda har Jesus gjort idealitet till religion, men icke kristendomen till
idealet af religioner.
Och det är med fullaste allvar jag här säger: att de, hvilka förneka
Jesus som stiftare af den absoluta religionen eller som grundval för den abso-
luta etiken, de äro de, som i djupaste mening hafva del i hans anda.
IV.
De, som kallat ordet själfhäfdelse en listig omskrifning · af begreppet
själfviskhet, hafva icke förstått, att jag brukat det förra i hopp att sålunda
bättre lyckas klargöra tanken, än med det dubbeltydiga ordet själfviskhet. Ty
ord hafva som bekant samma makt öfver tanken, som kritcirkeln kring
hönan. Det är endast denna ordets hypnotiska makt, som förklarar de missför-
stånd, till hvilka uttrycket själfhäfdelse gifvit anledning. Dem af mina angripare,
som förklara att kristendomen ger den berättigade själfhäfdelsen allt, hvad den
tillkommer, har jag redan svarat. Med dem, hvilka fasthålla att kristendomen
ser själfviskheten som det stora onda från hvilket den vill befria oss, har jag
endast att instämma. Ingen, som ser det innersta djupet af kristendomen,
kan undgå att finna detta och eri hvar, som verkligen kan vända hela sin
varelse från jordelifvet, vinner också af kristendomen den frid, som öfvergår
allt förstånd, friden från sig själf.
Att denna är ett godt, kunna oräkneliga svaga hjärtan, oroliga hjärtan,
krossade hjärtan, intyga. Lifvet är ännu sådant, att resignat~on är dess all-
mängiltigaste kraf, och hjälpen att resignera för mången den oumbärligaste af
all hjälp, från hvad håll den än kommer.
Men att i själfuppgifvelse och resignation se det lzögsta goda, detta inne-
bär det djupast möjliga tvifvel på själfva tillvarons grund. Att betrakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
