Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
V.
Vår samtids kultur, i hvilken verkningarne af själfhäfdelsens liksom af
osjälfviskhetens segrar och nederlag äro blandade om hvarandra, kan lika litet
kallas endast ett resultat af kristendomen, som kristendomen var endast ett
resultat af kulturen. Hvarje ide, liksom hvarje människa, har en fader och
en moder, den skapande genialiteten och det folk- och tidsmedvetande, som
den geniala anden gör fruktbart. Den sålunda födda iden ingår sedan i sin
ordning nya förbindelser och erhåller efterkommande, hvilka i oändlighet fort-
planta dess lifskraft, medan den ursprungliga iden själf fyller sin tids mått,
åldras och slocknar.
Kristendomen som religion - med andra ord: som positiv uppenbarelse
af lifvets grund, lifvets plikter och lifvets mål - inträdde i sitt ålderdoms-
skede med reformationstidehvarfvet. Till dess hade enfaldig tro och ren osjälf-
viskhet varit idealet. Huru mycket än individerna inom densamma syndat mot
idealet, katolska kyrkan hade dock - som förut är sagdt - förkunnat den
stora, fullkomliga försakelsen af allt eget, allt som var blott naturligt mänsk-
ligt, såsom det fullkomliga kristna lifvet. Men som endast fåtalet befanns i
stånd att förverkliga detta lif, hade katolska kyrkan tvenne moraler, en lätt,
hvilken blef flertalets, en hög, hvilken kräfde allt. Protestantismen nedbröt
denna skiljemur mellan lekman och klerk, mellan profant och heligt på samma
gång, som den gaf den enskildes samvete och förnuft pröfningsrätt gent emot
auktoriteten. Sålunda fördjupades för lekmannen uppfattningen både af tron
och af lifvet. Men på samma gång blef hans samvete mera oroadt, hans ansvar
stegradt och man skyndade sig snart att lägga de mänskliga lifsområdena
under ett nytt, i många fall hårdare tryck, än katolska kyrkan öfvat. Prote-
stantismen, hvars väsen är halfhet, uppsatte nya auktoriteter för spörsmålen
om profant och heligt, gjorde nya dogmer till nya gränser för samvetets och
förnuftets pröfningsrätt. Men all dess halfhet hindrade dock icke, att femto~-
hundratalets »otro», protestantismen, innerst ägde den lifsprincip, från hvilken
nutidens »otro>~ stammar: häfdandet af det mänskliga jaget gent emot det kristna
själfutplånelseidealet. I samma mån en Luther, med sin glädje i »Wein, Weiber
und Gesang», är aflägsen från det Kristusideal, som i liljeklarhet strålar hos en
Franciscus af Assisi, i samma mån är Luther mänskligheten och sanningen närmare.
Men genom protestantismen inleddes det hållningslösa gående på ackord
med kristendomens idealer, hvilket visar sina osköna verkninga~ på familjens,
statens, konstens, litteraturens och vetenskapens områden, dem man dels velat
hafva mänskligt frigjorda, dels »helgade» af kristendomen. Och i intet fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
