Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
har halfheten blifvit så uppenbar, som mom det ekonomiska lifvet. Medan i
vår tid de, genom sin personliga själflöshet, psykologiskt förberedde katolske
prästerne insett att industrialismens, storproduktionens, kapitalismens resultat
äro de mest skriande motsatser till Jesu lära, och arbetarfrågan därför förts
fram som en kristendomens lifssak af en Manning, en Lavigerie, en Leo den
XIII:de, så äro de protestantiska samhällsbevararne mest fallne att hålla kom-
munisten Jesus utanför det hela, antagligen medvetna om att en enda droppe
af hans andes vin i de gamla flaskorna skulle spränga dem.
Trots teologernas, trots de namnkristnes, trots de kompromissandes ota-
liga inkonsekvenser, har emellertid protestantismens personlighetsprincip, det
egna samvetets suveräna pröfningsrätt på trons och sedlighetens område, fort-
satt att verka. Den har bidragit att skapa hela vårt, politiskt som religiöst,.
demokratiska århundrade. Dess innersta tendens har en tänkare träffande be-
tecknat som panteistisk: genom sträfvan att nedbryta först gränserna männi-
skorna emellan, sedan gränserna mellan naturen och människan, slutligen grän-
serna mellan människan och Gud.
Detta århundrades sociala och religiösa, vetenskapliga och litterära rörel-
ser blifva fullt fattliga genom denna synpunkt.
Nutidens »otro» bereder den nya religion, momsmen, hvilken mången
tror skall framgå ur vårt århundrades renässans, humanism och protestantism.
Ett af protestantismens uttryck har varit idealmänniskoteorien. Den har
förberedt den enhetliga uppfattning af tillvaron, hvilken utesluter all, äfvtn en
idealmänniskas, uppenbarelse i och för människonaturens frälsning.
Mänsklighetens själfständighetsväg har gått genom trenne stora triumf-
bågar. Den första står där antiken frigjorde sig från tron på naturkrafterna
som själfständiga gudomsväsen. Den andra står där kristendomen lärde, att
Kristus, genom att frälsa alla, förbrödrade alla, gjorde judar och greker, frie
och trälar, män och kvinnor, till ett i Kristus. Den tredje står där renässans
och reformation löste lifvet från askesens och tanken från auktoritetens band.
Vi stå nu inför den närmaste, stora själfständighetsförklaringen, den att
människonaturen i sina egna djup och i sina egna lagar har villkoren för en
allt högre etisk harmoni och utveckling. Läran om idealmänniskan Kristus,.
såsom enda lefvande och lifgifvande norm för sedligheten. står i vägen för
denna själfständighetsförklaring.
De på idealmänniskan troende bedöma »otrons» målsmän så som de-
ädlaste bland romarne dömde de kristne: som gudlöse, emedan romarne icke
förstodo denna nya art af gudatro.
Det är emellertid i kraften af szn tro, som »otrons» förkunnare strida,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
