Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ellen Key: Slutord med Tillägg af redaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD.
lida, lefva och dö. Det är icke så, som de kristne intala sig, att deras egen
varma känsla står mot ett kallt förnuft; deras djupa tro mot en ytlig skepsis,
deras rika mystik mot en torr begreppsmessighet. Det är tvärtom känsla som
står emot känsla, tro mot tro, ett lifsinnehåll mot ett annat lifsinnehåll. Och
det kräfves i själfva verket en mycket djupare tro för att lita på människonatu-
rens utveckling än på Jesu underbara födelse, för att sätta sitt hopp till fram-
tiden än till idealmänniskan. I förra fallet behöfva vi blott söfva vårt förnuft,
i det andra göra det till visionär; för att hoppas på Jesus, behöfva vi blott
stilla vårt hjärta; för att hoppas på framtiden måste vi vidga det.
Den enda äkta mystikern är den
Who, rowing hard against the stream
Saw distant gates of Eden glearn,
And did not dream it was a dream.
VI.
Några af mina motståndare lämna starka bevis för den ofvan nämnda
ordets makt öfver tanken. De göra det genom att icke kunna värja sig från
föreställningen att de, som öppet uttala hvad de fleste kristne ,
j ord förneka,
men i lif bevisa, själfhäfdelsens rätt och plikt, de måste vara personligt egoisti-
ska, sakna spontan energi i godhetens tjänst. Intet visar bättre nödvändigheten
af att klara begreppen i dessa ämnen. Endast oklarhet möjliggör att mina utta-
landen af det berättigade i den samverkan mellan själfviskhet och osjälfviskhet,
hvilken framgår som en nödvändighet af tillvarons grund och af kulturens
utveckling, gjorts liktydig med ett försvar för obetingad egoism. Obetingad
egoism är den form af själfhäfdelse, hvilken med rätta bekämpas, den, då
hela tillvaron vänder sig endast kring det egna jaget, eller den då individen
icke erkänner att gränsen för dess rätt till själfhäfdelse finnes i andras rätt till
samma själfhäfdelse. Denna gräns är dragen, icke genom en oföränderlig etisk
norm, men genom en oföränderlig psykisk lag, den att människan behöfver
människan, och att hvarje hinder, jag lägger i vägen för andras berättigade själf-
häfdelse, ytterst skadar min själfutveckling. Denna mänsklighetens solidaritet
kommer ofta att för individen ställa det valet, att gifva sitt lif, om han vill
behålla det, att göra offervillighet’en till den högsta form för själfhäfdelse. Men
ju längre släktet framskrider i utveckli~g, ju mindre skall Golgata varda profvet
för vår mänsklighet.
Det är psykologiskt förklarligt att de1 hvilka bekänna tron på idealn:1än-
niskan som enda vägen till kristliga dygder,söka förbise att icke troende också
ega sådana dygder. Ty detta rycker undan det starkaste stödet för deras tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
