Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Frans von Schéele: En engelsk fritänkare och hans åsikter om religionens framtid. Alfred Momerie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONEN OCH DESS FRAMTID.
finna vi läran om, att ett rättrådigt lefverne borde vara den mänskliga sträf-
vans .högsta mål.
»De tvenne vägarne - lifvets och dödens väg äro skilda, icke ge-
nom deras trossatser som följa dem, utan genom handlingarna.» Utan att
märka innebörden af sitt medgifvande, säger Canon Spence helt naivt: »Lä-
rareboken utmärker sig genom några märkliga utelämnanden. Inga klart
framhållna yttranden finnas angående Kristi förhållande till Fadern. Ingenting
nämnes där om försoningen, ej heller om det dyra blodets verkningar och
den Heliga Ande, den tredje personen i den evigt välsignade treenigheten,
nämnes blott två gånger och hans verk och gärningar lämnas obemärkta.»
Nåväl, evangelierna utmärka sig genom alldeles samma slags »märkliga
utelämnanden». Vi kunna därför vara säkra på, att i Kristi ursprungliga lära
funnos hvarken dogmer eller »dyrt blod», men att han, i likhet med de öfriga
profeterna, vidhöll vikten af en rätt vandel, såsom människans allt omfat-
tande plikt.
H vad som nu kallas »kristendom», hade till grund för-kristlig hedendom
och till öfverbyggnad efter-kristlig metafysik. Den senare är till större delen
obegriplig och skulle vara tämligen oskadlig, blott man ej fordrade af oss, att
vi skulle säga att vi »tro» på den. Jesus uppfann inga formler; han gjorde
inga definitioner. Och likvisst stredo som tigrar hans sig så kallande lärjungar
öfver frågan, huruvida Kristi substans - hvad helst den må vara - var
O(_Loo6mo<; eller op,.ot06mo<;, d. v. s. af samma substans som Fadern eller endast
liknande. Kristendomen refs bokstafligen i stycken genom den s. k. filioque-
klausulen i den Nicenska trosbekännelsen, genom frågan, huruvida den Heliga
Ande utgår - hvad det nu må betyda - från Fadern och Sonen, eller från
Fadern allena. Och nu få vi lära, att »den, som vill blifva frälst, måste om-
fatta den allmänna trosbekännelsen och måste sålunda antaga treenigheten».
Detta är illa nog - men återupplifvandet af den hedniska läran om offer är
värre! Och den finna vi predikad i alla den västerländska kristendomens
kyrkor. De engelska artiklarne lära: »att Kristus dog för att försona Fadern»,
och i samma kyrkas nattvardsgudstjänst förklaras han »hafva godtgjort värl-
dens synder». Luther framhåller det sålunda: »Guds vrede mot syndarne var
så stor, att den kunde endast blidkas genom hans Sons blod.» ~,.estminster-
bekännelsen talar om Kristi död som ett »köp». Kyrkomötet i Trident påstod
att »Kristus blidkade Guds vrede». I den romerska mässan så väl som i den
högkyrkliga nattvarden antages prästen på sitt altare å nyo offra Frälsarens
lekamen och blod. Till denna förskräckliga teori lägges ibland predestinations-
läran, enligt hvilken Kristi offerblod kan tjäna till lösen endast för en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
