Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Unionen sådan den skapades (R. Kjellén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER. 2 45
Förf. lägger - och med fullt skäl - stor vikt vid katastrofen i Norge
1884 och målar i lifliga färger dess ödesdigra inflytande på unionen. Därmed
var det - säger han - som parlamentstyret aflöste det byråkratiska minister•
styret. Detta blef följden af den inre författningskampen i Norge. Denna
»gällde intet mer eller mindre än norske konungens veto mot ändringar i för.
fattningen af den 4 nov.; det gällde om unionsbestämmelserna i denna författ.
ning, hvilka rättsligen stå under svenske konungens garanti, skulle förlora äfven
den norske konungens skydd.>> Stridens utgång blef konungamaktens och där-
med unionstankens kapitulation, under det att Norges hela statsmakt samlas i
stortingets händer.
Att denna karakteristik, som vi nu resumerat, i sma hufvuddrag är be•
rättigad, vilja vi visst icke bestrida. Däremot betvifla vi högeligen, att läsare,
som icke besitta särskilda och omfattande förkunskaper, af densamma få klart
för sig, hur det verkligen hängde ihop med den norska författningskampen,
och hvarföre den fick sådana följder för Narge och unionen. Icke ett ord
nämnes om den fråga, - »statsrådssaken», d. v. s. frågan om statsrådens till-
träde till representationsförhandlingar - , i hvilken vetostriden tog konkret form,
och hvilken just var en af de kraftigaste bland de häfstänger, med hvilka
stortingsmajoriteten bröt sig väg fram till målet. En annan af dessa häfstänger
antydes visserligen med en kort fras om »riksrättens bart huggande svärd», men
den· verkliga innebörden af desså ord torde icke stå klar för den, som ej på
förhand känner till den egendomliga norska ansvarighetsprincip, hvilken möj-
liggör för stortingsmajoriteten att, på en gång åklagare, domare och part,
med afsättning och dom straffa icke blott begångna olagligheter utan äfven hvarje
afvikelse från dess tillfälliga uppfattning af Norges nytta. Endast de, som känna
till dessa båda faktorer: - å ena sidan statsrådens införande i tingen och deras
däraf följande utsättande för representationens parlamentariska tryck, å den
andra beskaffenheten af den ministeransvarighet, genom hvilken stortingsmajori•
teten gifver eftertryck åt sina politiska meningar - , kan rätt förstå, hvarför
doc. Kjellen ifrån 1884 års händelser daterar den norska parlamentarismen och
unionens däraf beroende förryckande.
Ej heller kan man säga, att hvad som nämnes om vetostriden, i allo är
ägnadt att ställa densamma i rätt ljus. Denna fick, som bekant, den utgång,
att konungen visserligen nödgades acceptera den reform (»statsrådssaken»), som
stortinget eftersträfvade, men detta tvangs å sin sida att göra ett ganska vä-
sentligt återtåg från den position, det velat häfda. Stortinget ville nämligen
göra gällande, att dess, under iakttagande af vissa gifna former, i nämnda fråga
fattade beslut eo ipso var grundlag, och att konungamakten således hade endast
att promulgera detsamma. Men detta lyckades stortinget ej genomdrifva, utan
i stället måste det, med öfvergifvande af sitt förra beslut, fatta ett nytt sådant
i samma syfte men med något ändrad formulering, och underställa detta konungens
sanktion, hvilken då också erhölls. .Formellt sedt, kan man således ingalunda
säga, att konungens absoluta veto i grundlagsfrågor 1884 uppgifvits, utan snarare
att det ytterligare bekräftats. Reellt taget däremot har denna konungens rätt
i det närmaste förlorat sin betydelse, i det att genom parlamentarismens infö-
rande maktens tyngdpunkt i Norge förflyttats därhän, att konungen för närva-
rande knappast kan tänkas göra bruk af sitt absoluta veto i grundlagsfrågor
gent emot stortingets uttalade vilja.
Af dessa distinktioner kommer emellertid intet till syn·es i doc. Kjellens
framställning, utan man får af densamma ovillkorligen den uppfattningen, att
konungens sanktionsrätt i grundlagsfrågor 1884 verkligen uppgafs. Den enda
antydan om ett motsatt förhållande skulle då ligga i förf:s ord: »Inga förskö-
nande former kunna upphjälpa detta faktum (konungamaktens kapitulation), då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
