Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Unionen sådan den skapades (R. Kjellén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
- - Johan Sverdrup den 26 juni 1884 såsom Norges statsminister tager
säte vid konungens rådsbord.» Men denna hänsyftning är alldeles för obestämd
och fin för att kunna fattas af andra än dem, som redan förut äro fullt initie-
rade i dessa frågor.
I samband härmed må påpekas några faktiska misstag, som råkat insmyga
sig i förf:s ofvan berörda framställning. Han omnämner, att det svenska stats-
rådet (Thyselius), på konungens förfrågan, den 6 mars 1884 afgaf den förkla-
ringen, att unionens väsen betingar såväl konungens fasta veto i fråga om ändringar
af Norges grundlov som hans fulla makt öfver Norges krigsstyrka. Ministären
Thyselius skulle således i officiell statsrådskonselj af den 6 mars 1884 afgifvit
nämnda förklaring. Så är emellertid alls icke förhå1landet. I stället gick det
så till, att konungen anmodade statsminister Thyselius att under hand in-
hämta statsrådens mening, hvarefter denne i ett af honom ensam undertecknadt
konfidentiellt yttrande, dagtecknadt Kristiania den 6 mars r884, å egna och
samtlige sina kollegers vägnar afgaf nämnda förklaring. Denna blef sedermera
publicerad i Posttidningen för den 26 mars samma år.
Ej heller kan man anse förf:s skildring af ministären(?) Thyselii afgång
den 16 maj 1884, dess orsaker och verkningar, för korrekt. Förf. omnämner
Andra kammarens bifall den r 3 maj till Hedins norskvänliga motion. »Tre
dagar senare har ministären Thyselius fallit - och så blir intet annat öfrigt
för konungamakten i Norge än att kapitulera.» Alldeles så gestaltade det
sig emellertid icke i verkligheten. För det första var det ingalunda ministären
Thyselius, som afgick den 16 maj, utan statsminister Thyselius ensam. För
det andra stod dennes afgång ingalunda i det samband med norska frågan,
som förf. tyckes antaga, utan föranleddes af helt andra orsaker. Då efter grefve
Posses tillbakaträdande r 883 det visade sig förenadt med svårigheter att finn·a
en lämplig person för statsministerposten, lät herr Thyselius vid fylda 7r års
ålder förmå sig att lämna sitt väl förtjänta otium cum dignitate och för en
kortare tid öfvertaga nämnda ämbete för att bereda rådrum till anska~andet af
en efterträdare. I maj I 884 var en sådan funnen, och då var det helt natur-
ligt, att herr Thyselius trädde tillbaka. I pressen framhölls också, att hans
afskedstagande ej stod i samband med några frågor af politisk natur.
Af de felaktigheter, som vi anmärkte i vår förra recension, har förf. nu i
noten på sid. 67 rättat tvenne. · Däremot vidhåller han sin uppfattning af Moss-
konventionens betydelse och krigskonseljens sammansättning. Då det förelig-
gande arbetets form naturligtvis hindrar honom att motivera sin mening, har
jag vid detta tillfälle endast att hänvisa tillbaka till de skäl, jag förut anfört som
stöd för min motsatta åsikt.
Ytterligare några inadvertenser må påpekas. På sid. 24 klandrar förf.
såsom en svår oformlighet, att konsuler efter r 815 utnämndes i enbart svenskt
statsråd. Javäl, om utnämningen sker i statsråd, så bör detta visserligen enligt
§ 5 R.A. vara sammansatt. Men då konsulerna I 8 14 ansågos själfklart gå in
U!J.der diplomatiska kåren, hade det enda rätta varit, att deras utnämning enligt
§ 32 R.F. skett i ministeriell konselj. Att så ej skedde, däri låg den egent-
liga oformligheten, och den kvarstår ännu, äfven sedan genom 1836 års resol.
konsulernas utnämning öfverflyttades till sammansatt stat~råd.
På sid. 2 8 ställer förf. r835 års resol. i ett egendomligt samband med
Norges grundlov och riksakten. Med allt skäl framhållande det oriktiga i den
skillnad nämnda resolution uppdrager mellan för båda rikena gemensamma och
särskilda utrikesärenden, anmärker han - liksom förut i sin första del sid. 39 -,
att denna skillnaq skulle kunnat godkännas, om unionsförhållandet haft i Norges.
grundlov sin enda_reglering. Annorlunda däremot sedan riksakten tillkommit
och »i sin § 4 omöjliggjort för unionslanden att ha privata affärer med utlandet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
