Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Adlerbeth och Gustaf III (Gudm. Göran Adlerbeth)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNI -GAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
pröfva, om icke verklig frihet kunde trifvas äfven under den nya ~ran, men
synbarligen besvarade man ett sådant spörsmål på förhand med nej.
Med den så sinnade oppositionskärnan, för hvilken »uteblifvandet af in-
dräktiga riksdagar» kanske var den bittraste förlusten, hade Adlerbeth nog ej
mycket gemensamt. Han var för ung att någonsin komma med i frihetstidens
riksdagslif - 1778 bevistade han sin första riksdag - och var därför fri att
följa sin naturliga redbarhets domslut. Denna nödgade honom också till rätt
ofördelaktiga uttalanden gent emot partianarkin, mot hvilken han fann en reak-
tion nästan nödvändig. Men huru långt denna borde gå, därom tvistade de
lärde: själf synes A. hafva räknat sig tiH »de klokare », som »uppskjöto sitt om-
döme och sågo blott anarkin förbytt i en monarki, där Sveriges öde berodde
af dess konungs upplysning och dygd». Det är detta uppskjutna omdöme, som
i de Historiska Anteckningarna framlägges; den åskådning, som genomgår dem,
synes jämförelsevis tidigt hafva stadgats hos A., ty redan vid 17 78 års riksdag
sällade han sig till den gryende oppositionen. Lars v: Engeström, som därvid
var hans kamrat, motiverar sin hålining egentligen med det förakt, som från
konungens och hans omgifnings sida visades den civila ämbetsmannakåren: »en
ung man, som känner sig äga styrka, tål ej att se sig föraktad». Att nu stöta
de endast några år tidigare så mäktiga ämbetsmännen för hufvudet, var ju som
att röra vid ett getingbo. Ser man till, så är det också liknande missnöjesskäl,
som Adlerbeth mest betonar: slarf och oformlighet; ärendenas skötsel, orätt-
visor i befordringsväg, högadelns gynnande på lågadelns bekostnad. Det var
en naturlig allians mellan detta ämbetsmannamissnöje och en del gamla parti-
kämpar till den riddarhusopposition, livars epigoner framträdt ännu långt in på
vårt århundrade. Man förstår, att något demokratiskt parti i senare tids mening
kunde det här icke vara tal om. Tvärtom var det konungen, som i kampen
mot riddarhuset nödgades till antiaristokratiska steg, och då dessa rörde adelns
rättigheter, uppkallades den lifligaste ovilja.
»Ni nämnde privilegien,, skall konungen I 789 hafva yttrat till Adlerbeth.
»Adeln förlorar ingenting hufvudsakligt. Det är ju blott rättigheten att köpa
frälsehemman och likheten i skjutsningsbesväret å dessa senare, som bönderna
vinna. »
A:s svar synes karakteristiskt: »den förra är ganska hufvudsaklig. Adeln
skall nödvändigt inom kort tid mista alla sina frälsebesittningar och därmedelst
all sin styrka. Ty. bondens eget deltagande i arbetet gör, att han af sitt hem-
man drager större ränta än någon annan ägare. Han kan då betala det dyrare,
-
och egendomen skall nödvändigt stanna, där den bäst betalas. »
1 Tär det gällde adelns undfångna privilegier, kunde Adlerbeth visserligen
b1ifva oppositionsman, men revolutionär icke. Han kunde uppfatta den store
partichefen Fersen såsom otvifvelaktigt en af Sveriges utmärktaste statsmän, vid
hvars sida konungen betydligt förbleknade, men detta hindrade honom ej att
erkänna det nådiga sätt, hvarpå hans opposition upptogs. Gustaf lade an på
att åtminstone bevara ett personligt godt förhållande, om han ej i allmänna
frågor vann full endräkt, och därför kunde A., trots sin politiska aversion mot
honom, med fog anse sig såsom Gustafs vän. Huru skulle den i allt så regel-
bundne och samvetsgranne, politiske doktrinären kunnat draga jämnt med den
nyckfulle ögonblickspolitikern? Men var det möjligt annat, än att skalden Adler-
beth skulle beundra och tacksamt erkänna Gustafs förtjänster om vitterhet och
konst?
C. H H
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
