Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Ett akademiskt program (C. G. Estlander)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
Ett akademiskt program af mindre vanlig beskaffenhet är den in-
bjudningsskrift, som af promotor, professor C. G. Est1ande r, utfärdats till de
senast vid Helsingfors universitet firade magister- och doktors-promotionerna.
Denna skrift inledes nämligen icke med en strängt vetenskaplig afhandling,
såsom ju annars seden är, utan genom ett populärt inlägg i. diskussionen af en
bland dagens brännande frågor.
Med uppslag från ett par af Juhani Ahos senaste prosaberättelser och
med noga anknytning till dessas innehåll behandlar nämligen den gam1e frejdade
ästetikern i denna föga akademiska, men icke därför mindre värdefulla essay
frågan om förhållandet mellan konsten och moralen.
Förf:s ståndpunkt torde bäst kunna karakteriseras genom följande citat
från ett par af de första sidorna i programmet:
»Att börja med>>, säger förf., »ville jag tala så litet som möjligt om mo-
ralen, ty detta ord för med sig föreställningen om något torrt och systematiskt,
hvilket synes vara särdeles ägnadt att drifva alla gracer på flykten. Lägger
diktaren an på att skrifva moraliskt, eller tillfredsställa sitt moraliska vetande,
kanske också ~tt förbättra läsarens moraliska begrepp, så är det säkert att hans
dikt blir tråkig, han må smycka den bäst han vill. - – Men det, som i
vetenskapens systematiserande händer kan vara torrt och banalt, förefinnes som
en lefvande sedlighetskänsla i samhället, den där behärskar vanorna och låter
höra sin dom i människornas samveten, inbegripet den läsandes, och hvarför
icke också författarens? Han behöfver icke tänka på hvad moralen lär honom
om en stöld, som begås af någon person i hans berättelse; omdömet gör sig
själft, ofrivilligt, i hans inre. Då människorna känna sin sedlighetskänsla upp-
rörd af lönnmördarens illdåd, när han i ett skogstorp smyger sig på modern
och de värnlösa barnen, förena de sig i ett enda rop af ovilja, och om den
ena efteråt förtäljer saken för den andra, slår det icke fe]t att hans berättelse
besjälas däraf. Att icke hysa en sådan känsla vore rent onaturligt, liksom man
icke skall vara människa för att ej känna tillfredsställelse, när mördaren öfver-
antvardas åt rättvisan.
»Och skulle väl äktenskapsbrottet och andra kränkningar af sedligheten i
trängre mening mötas af en mindre bestämd och sträng dom i människornas
medvetande? Naturalismens mästare och doktorer tyckas vara benägna att
anse sedlighetskänslan i detta fall vara mest blott fördom och talet om att
följa den endast ett hyckleri. Det tvång, som i detta afseende pålagts människo-
naturen, synes dem som en uppfinning af kristendomens g1ädjelösa, jämmerfulla
anda, och sedan nu lifsglädjens tanke upprunnit och spridt sin lugna och ljusa
dager i sinnena, hafva dessa konstlade band fallit af och den rätta frigörelsen
därmed begynt.
»Huru lätt och enkelt har icke detta tillgått! Medan man trälade under
kristendomens bud, trodde man sig böra binda de af naturen hos oss nedlagda
begären, tukta och ansa, ja till och ·med döda dem. På ett håll ställde man
upp ett ideal af gentleman, med en så säker och omedelbar sedlighetskänsla,
att hos den renhjärtade ej ens i tankarna någon kränkning däraf finge ske.
På andra håll förstod man lifvets uppgift som en oaflåtlig kamp mot begären,
under hvilken karakteren skulle härdas och dygden småningom befästas. Stackars
narrar, insnärjda i dessa ändamålslösa satser, dem ej naturen, utan edra präster
’skrifvit ! Saken är ju mycket enkel: man står upp och bygger hyddor åt sina
begär! och som omväxling är lifvets lag, skiljes man i tid, för att bygga sig
nya hyddor, och så blir lifvet en glädjefest. H vad mördandet vidkommer,
nekar ingen att det är rått och obehagligt, ehuru vreden eljes nog är en ·så
naturlig sak. Lifvet b1efve alltför otrefligt, om människorna begynte våldföra
sig på hvarandra, åtminstone må det då ske på ett regleradt och anständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
