Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bokanmälningar och litterära notiser - Ett akademiskt program (C. G. Estlander)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKANMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
vis. Att stjäla åter är rentaf ruskigt, det må då vara att äfven den saken kan
regleras så, att en honnett man må kunna skaffa sig hvad han behöfver för
glädjefesten, utan att precis sticka händerna i nästans fickor. Men med kär-
leken är det i alla fall en annan sak: den är ett vin, som naturen skänker i
_
åt oss ur alla sina blomsterkalkar, och hvar står det skrifvet att vi icke skulle
dricka?
»Så ungefär lyder den lycksalighetslära, som i hundradetals förtjusande
diktverk spridt sig ut öfver världen.» - - - »Men följer väl däraf att läsaren
och allmänheten hos oss måste befinna sig på samma vacklande grund? Det
tror jag icke, för allt hvad en och annan kritiker af Pariserskolan klappat bi-
fall till toleransen och välviljan. Inom vårt samhälle är sedlighetskänslan i
grunden lika vaken och ömtålig som förr, huru mycket än denna lifsglädje,
som strömmar genom den bildade klassens läsning, kunnat synas ägnad att för-
slöa henne. Man bör icke öfverskatta vitterhetens verkningar i godt eller ondt.
De stora andarne, som verka bestämmande på tänkesätten, äro icke många.
Mängden af skriftställare är exponent för tidsandan, mera än dess agent.
»Den litterära odlingens historia har märkvärdiga bevis för detta. Det
finns tider, såsom för ett århundrade sedan, då novellistiken och memoarlittera-
turen svällde af ett flöde, uppflutna ur kloaker, hvi_lka synas i tidens bildning
hafva uppkommit af förruttnade ideströmningar, ett flöde af liderlighet, i jäm-
förelse hvarmed äfven våra dagars värsta afskum ännu har en viss formell
hygglighet. Och likvisst behöfdes det blott att bladet slogs om i tidens bok,
för att all denna markislitteratur skulle sjunka i en djup glömska, hvarur den
först i våra dagar åter framdragits. Det visade sig att adertonde århundradets
sedeslöshet, ehuru tvilvelsutan härfluten ur den materialism, hvari encyklopedin
utmynnade, icke trängt desto djupare, än att litteraturen, med »Corinne » och
»Le Genie du Christianisme», kunde genast vinna den läsande allmänheten för
en varmare, religiösare och äfven ren~re känslas skapelser.
»Härmed förnekas ju icke att sedeslösa berättelser och skådespel kunnat
verka fördärfligt på enskilde, mest bland den bildade ungdomen - och det
är mycket beklagligt, - men äfven i det hänseendet bör faran icke anslås
särdeles högt: vid första pröfning visar sig en sådan själfvisk eudemonism som
det svagaste af alla stöd, och varnad ser människan sig om efter en lifsglädje
af annat och hållbarare slag.»
Då de moderna författarne skildra det moraliska utan något som helst
ogillande, pläga de ofta ursäktas därmed, att syftet blott varit rent konstnärligt,
blott att ge en lifsbild ur verkligheten, ej att moraliskt bedöma. Mot detta
betraktelsesätt invänder professor Estlander längre fram i sin uppsats:
»På allvar kan väl icke ett sådant inkast göras. Så simpel är icke skal-
dens konst~. att man . ej skulle finna hvad han gillar eller ogillar, med mindre
han stannat för att säga oss det. Den dramatiske diktaren, som dock aldrig
talar i eget namn, ger oss likvisst otvetydigt tillkänna hvad han håller för rätt
och orätt, godt och ondt, ja visar oss huru han föreställer sig den sedliga
världsordningen, om han öfverhufvud har någon föreställning därom, hvarom
icke, icke. H vad Shakespeare tänker om Macbeths handlingssätt är uppenbart
och förtydligas genom undergången, men äfven ångesten och afskyn man erfar
vid mördarscenen i 1v1acduffs familj, hvem känner icke att Shakespeare delat
dessa rörelser, ehuru han icke säger det? Samma sak med den berättande
diktaren, som · visserligen kan tala i eget namn; utan att han moraliserar, hvil-
ket är ett simpelt förfarande, och utan att han skrifver tendensiöst, hvilket är
ett kallt och tråkigt sätt, får man del af hans öfvertygelser, hans sympatier
och antipatier, och det desto tydligare, ju mera friskt och okonstladt berät-
telsen flödat ur hans inre; helt enkelt därför att i fråga om det, som är rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
