Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Hjärne: Englands parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS PARLAMENTARISM.
mentets rättsliga myndighet beror ytterst därpå, att det är sarnmankalladt af
en laglig konung enligt laga sed, icke därpå, att det har fått ett mandat ge-
nom folkval. Det engelska statsskicket har således äfven efter den norman-
diska absolutismens fall utvecklat sig uppifrån, icke nedifrån: ur statstanken,
icke ur folkviljan. Därför är den politiska »allmakt», som Englands statsrätt
ännu i dag tillskrifver »konungen i parlamentet», i grund och botten identisk
med den monarkiska suveränitet, som grundlades af Vilhelm ~röfraren. Den
personliga konungamaktens inskränkning är icke liktydig med statsmaktens för-
svagande eller splittring.
Däraf följer, att ej heller undersåtarnes politiska frihet uppYuxit ur mot-
satsen emellan individualism och statsmakt, utan sammanhänger med stats-
organisationens rättsliga utbildning. Att parlamentet, oaktadt de häftiga parti-
strider, som det hade att tacka för sin uppkomst, likväl ej blef ett verktyg
för sträfvanden att vinna ökade privilegier och »friheter» på statsenhetens be-
kostnad, det var en följd af den äldre förvaltningsordningens redan vunna inre
styrka. H varken ärelystne stormän eller afundsamma folkklasser kunde lösgöra sig
från denna regelbundna styrelses vidt förgrenade maskor, kunde tillskansa sig en
tryggad särställning genom personliga, ståndsmässiga eller lokala undantag från
allmän lag och gemensamma bördor. I England ersattes den privata jakten
efter inbördes skiljaktiga »friheter» enligt medeltidens språkbruk af den poli-
tiska täflingen om den makt och de förmåner, som kunde eröfras genom del-
tagande i rikets samfälda angelägenheter.
Det var de redan stadgade institutionernas påtryckning, icke en idealistisk
patriotism, som tvang det engelska folket in på andra vägar under dessa år-
hundraden än dem, som t. ex. det tyska eller det franska kunde beträda.
Alla försök att upprätta· partikularistiska myndigheter i strid mot statsmakten
strandade på omöjligheten att genombryta rättskipningens och skatteväsendets
för alla lika gällande stadgar. De stridiga intressena måste, med eller mot
sin vilja, till sist koncentrera sina krafter inom parlamentet och söka göra sig
till godo den centralisation, som äfven de mäktigaste och själfrådigaste icke
vidare trodde sig om att kunna upphäfva. Den politiska makten betingades
af den olika förmågan att fylla de allmänna uppgifterna inom statstjänstens
särskilda grenar. Parlamentsförfattningen bidrog således ingalunda till förvalt-
ningens upplösning, utan framkallade tvärtom en ny organisation, som ända
in i senaste tider har satt sin prägel på Englands historiska selfgovernment.
En af hufvudepokerna i denna riksstyrelsens nya utveckling är det definitiva
inrättandet af fredsdomarämbetet under Edvard III (1360).
Den engelske fredsdomaren är en ämbetsman, som utnämnes af kronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
