Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Hjärne: Englands parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS PARLAMENTARIS~.
Jigen i sammanhang med fyllandet af allmänna samhällsbehof, som de person-
liga motiven mer eller mindre frivilligt måste underordna sig. Det germanska
konungadömet måste grunda sin tillvaro på folkets behof af ökadt rättsskydd
och kunde ic½e göra statsmakten till ett redskap för rent dynastiska sträfvan-
den, innan det för offentliga ändamål hunnit utbilda en tillräckligt stark förvalt-
ningsorganisation. Medeltidens stormannavälde kunde endast genom fullgöran-
det af oundgängliga offentliga värf vinna tillräcklig styrka att använda statens
sysslor för sin egen maktupphöjelse och rikedomsförkofran. H varken konunga-
dömet eller de höga riksämbetena stödde sin rättmätighet på de personliga in-
tressena, utan de senare gjorde sig gällande med de förras tillhjälp. På all-
deles samma sätt förhåller det sig med parlamentet. Det hade icke tillkommit
för den ena eller andra samhällsklassens bästa, men i samma mån, som det
genom en från början påtvungen verksamhet vann allt större betydelse inom
statslifvet, lockades inflytelserika personligheter och partier att begagna sig af
dess makt för sina särskilda syften.
Det var naturligt, att sådana sträfvanden skulle först utgå från de sam-
hällslager, som redan förut innehade större makt än andra. Englands parla-
mentariska partistrider hafva ett aristokratiskt ursprung och tränga endast små-
ningom längr.e ned ibland folket, icke minst just under stormännens inverkan.
Men de äldsta försöken i denna riktning, mot slutet af medeltiden, tjänade blott
att ytterligare ådagalägga aristokratiens vanmakt emot den orubbligt befästa
centralisationen.
Englands härordning var företrädesvis beräknad på rikets försvar, icke på
främmande eröfringar. Den dynastiska politik, som från medlet af det fjor-
tonde århundradet traktade efter Frankrikes krona, kunde visserligen vinna
några lysande segrar med det uppbådade engelska fotfolkets tillhjälp, men såg
sig för krigets fortsättning väsentligen hänvisad till de volontärskaror, som upp-
sattes af magnaterna enligt personliga aftal med kronan. När på längden er-
öfringen misslyckades, strömmade dessa krigarhopar tillbaka till England och
bildade kärnan i de väpnade följen, som under olika pretendenter och deras
medhjälpare utkämpade »de båda rosornas» fejder. Emellertid är det känne-
tecknande för det engelska statsskickets fasthet, att dessa tronstrider, som huf-
vudsakligen rasade inom aristokratien och dess anhang, endast i ringa mån
störde rättskipningens och förvaltningens regelbundna gång. Parlamentet respek-
terades å ömse sidor åtminstone så till vida, att dess sanktion ansågs nödvän-
dig för att besegla partiernas växlande framgångar och nederlag. I samman-
hang därmed uppstå bemödanden att inverka på valen eller motverka med-
täflarnes ränker och våldsamheter därvid. De första uttryckliga bestämmel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
