Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Hjärne: Englands parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS PARLAl\lENTARlSM. 2 75
- - - -
intressena. Där denna kontro11 försvagas oeh till slut alldeles upphör, där
måste det ursprungliga selfgovernment förvandlas till ett politiskt upplösnings-
element. Det var ju~t detta, som skedde genom »feodalismen », under hvilket
namn man i nyare tider (men ingalunda under med~ltiden) vant sig att sam-
manfatta så godt som alla symptom i de enskilda intressenas öfverhandtagande
öfver de offentliga krafven. Statsämbetena uppfattades och utöfvades såsom
privata maktbefogenheter, de med dem förknippade förmånerna betraktades som
personliga och snart nog ärftliga privilegier, och statsenheten, som i alla tider
ytterst beror på förvaltningens sammanhang genom vederbörlig subordination,
gaf vika för det ohämmade sträfvandet efter själfrådighet inom allt mindre land-
områden och samhällskretsar. Centralmyndigheten tvinade bort~ emedan be-
hofvet af en omfattande statsverksamhet icke på länge gjorde sig så starkt
gällande, att konungadömet kunde finna nödigt understöd för upprätthållandet
och utvidgandet af sin makt emot de centrifugala elementen.
Men ställningen ändrade sig i samma mån som den växande sarnfärdseln
och ett rikare kulturlif framkallade inom allt bredare folklager en mer eller
mindre tydligt uttalad längtan efter upprättandet af en tryggad samhällsord-
ning af vidsträckt omfång. Den åter framåtsträfvande monarkien kunde därför
påräkna kraftigare sympatier och medverkan för sitt enhetsarbete. Men nya
politiska medel, nya personliga redskap måste anlitas, emedan de gamla genom
inrotade missbruk blifvit odugliga för sitt egentliga ändamål. Riksdagar och
landskapsmöten kunde icke främja den oundgängliga centralisationen, emedan
de korporationer, som af ålder plägat kallas till sådana sammankomster, vant
sig af med att anse sig solidariskt ansvariga för den samfällda styrelsens intres-
sen och i stället representerade den lokala och sociala partikularismens trad
tioner. Staten kunde •icke nöja sig med de offentliga funktioner, hvilka lågo
till grund för den äldre förfallna, »feodalistiska» själfstyrelsen, i fråga om krigs-
tjänst, rättskipning, skattläggning, emedan dessa funktioner, äfven om de veder-
börligen kunde utkräfvas och fullgöras, sedan långt tillbaka, i följd af rege-
ringens tidigare vanmakt, hade blifvit fixerade i föråldrade former, som ej med-
gåfvo en sund utveckling enligt den nyare tidens behof. Nästan alla dylika
funktioner voro föga mer än tomma förevändningar för åtnjutandet af privile-
gier, som hårdnackadt försvarades till skada för statens verkliga uppgifter.
Den viktigaste af alla nya statsuppgifter var skapandet af en stark och
pålitlig yrkeshär, dels för att kufva de priviligierades själfsvåld och de afsön-
drade landsändarnes motstånd, dels för att genom eröfringar häfda statens in-
tressen i de efter hand utvidgade kontinentala monarkiernas täflingskamp. Denna
här måste underhållas genom ett ordnadt beskattningssystem, som kräfde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
