Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Hjärne: Englands parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS PARLAMENTARISM.
utvecklade en talrik skolad förvaltningspersonal från ofvan till nedan. I sam-
band med dessa båda verksamhetsgrenar, som utgjorde den nya statsmaktens
materiella grundval, grep äfven den regelbundna kungliga rättskipningen mer
och mer omkring sig, representerad af ett inflytelserikt juriststånd, som genom
att återupplifva det romerska kejsardömets statsbegrepp häfdade den moderna
riksstyrelsens anspråk, först emot kyrkans teokratiska teorier, sedan emot feo-
dalismens pockande på undantag från den allmänna undersåtliga lydnadsplikten.
I denna statsuppfattning fanns intet rum för något erkännande af folkets själf-
ständiga medverkan vid statsärendenas behandling, som ansågs tillkomma mo-
narken ensam genom de af honom anställda yrkesämbetsmännen. Men denna
politiska åskådning innebär dock det betydelsefulla framsteget, att dugligheten
till de politiska plikternas fullgörande betonades i stället för rättigheten att be-
gagna sig af den politiska makten till egen fördel. Den aristokratiska eller
demokratiska »friheten», som egentligen betydde frihet från oundgängliga offent-
liga skyldigheter, måste, så vida staten skulle upprätthållas, efterträdas af nöd-
tvånget att genom skattebidrag möjliggöra en tillräckligt stark och utbildad
yrkesklass, som verkligen fullgjorde sådana skyldigheter. Därigenom skärptes
visserligen motsatsen emellan, så att säga, aktiva och passiva statsmedlemmar,
men äfven om statsskickets utveckling sålunda leddes i ensidig riktning, var
dock statsarbetets genomförande i mån af tidens kraf alltid att föredraga fram-
för dess försummelse genom undfallenhet för skenfagra frihetsanspråk.
Detta byråkratiska statsskick utpräglades skarpast i Frankrike, som därigenom
förvärfvade sin omfattande territoriella sammanslutning och europeiska maktställ-
ning. Men äfven andra kontinentala stater, som icke lyckades uppnå samma
lysande resultat, utbildades dock i det inre efter samma typ, som betingades
af likartade politiska behof och ömsesidiga inflytelser. Rester af medeltidens
institutioner, till hvilka äfven här och där hörde själfstyrelsekorporationer och
parlamentariska författningar, bevarades i de flesta länder egentligen blott såsom
tämligen innehållslösa former eller såsom ståndsprivilegier, hvilka på grund af
tillfälliga kompromisser fingo kvarstå, där den nya förvaltningen icke kunde
eller behöfde fullt konsekvent genomföras. Men dessa undantag från den abso-
lutistiska statsenhetens kraf hade i allmänhet blott den betydelsen, att de vid-
makthöllo den sociala skillnaden emellan samhällsklasserna utan att gifva denna
skillnad ett politiskt berättigande genom full motsvarighet mellan privilegier
och statsbördor. Det var i alla fall väsentligen byråkratien, som uppbar den
aktiva statsförvaltningen. Och till och med kyrkan hade, äfven i katolska län-
der, nödgats att till denna byråkrati afträda största delen af sin offentliga myn-
dighet och gifva sin särskilda helgd åt det kungliga enväldet. I de protestan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
