Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - J. A. Eklund: Om karakterslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KARAKTERSLÖSHET.
sig under dessa motiver., under det rätta., goda, nyttiga eller angenäma;
hon har upptagit dem i sig. Skulle jag försöka komma längre in i män-
niskan och fråga efter., hvarför just dessa motiver bestämma viljan., tror
jag ej, jag skulle komma till något annat än ett resonnemang af unge-
fär följande innehåll: Jag tror, att jag bör låta detta bestämma mig. Det
uttalas kanske ej gärna i den formen, utan i andra vändningar. T. ex.:
det är själfklart, att jag bör vilja det som är rätt; det är naturligt., att
jag vill . det som är angenämt. Men dessa yttersta grundsatser om det
rätta, angenäma o. s. v.., hvilka man skulle kunna kalla karakterens axio-
mer, äro aldrig annat än tros-satser.
Jag kan icke bevisa., endast såsom ett påstående uttala den satsen:
ingen karakter utan tro. Är det viljan, som ger karakteren den konstanta
formen, så är det tron., som väsentligen bestämmer dess innehåll. Sådan
tron är, sådan är karakteren. Det som förut blifvit sagdt om fasthet,
konstans., enhet, måste., om man skall kunna tala om karakter., vara egen-
skaperj som igenfinnas hos individens tro. Möter jag en affast, samman-
lzängande, enhetlig tro motiverad vilja, tycker jag mig med skäl kunna
säga : jqg har påträjfat en karakter. Den kan sedan vara god eller ond.
Det beror på beskaffenheten af tron_. Men hederstiteln karakter - om
det är en hederstitel, synes en sådan individ förtjäna.
Här skulle emellertid någon, som »älskar förståndet», kunna fråga:
har då förståndet’) tankeförmågan ingen afgörande betydelse för karakters-
daningen? Det beror på., hvad man menar med förstånd. Utan förstånd
ingen tro, ingen vilja - naturligtvis. Men man menar vanligen med för-
stånd den i högre grad abstraherande tankeförmågan och lär att först
sedan denna förmått formulera grundsatser för handlandet den konstans,
den frihet, den medvetenhet nås, som förutsätter karakteren.
En sak kan därvidlag gärna medgifvas. Då motiverna för viljan
blifvit medvetet formulerade, så bidrager detta till karakterens »klarhet»,
om jag får uttrycka det så. Man säger därför ofta om en man med ka-
rakter: »han vet, hvad han vill». Men det synes mig ingalunda vara ett
oeftergifligt villkor för karaktersbildning att ~unna, såsom det abstrakta
förståndet gör, formulera grundsatser. »Förståndet» kommer nästan alltid
efteråt och »betraktar förnuftigt> hvad som redan har skett. Man gör i
allmänhet alltför stor affär af »förnuftet», som det heter i dagligt tal.
Förnuftet är en packåsna, på hvilken man lassar hvad som finns i fata-
buren, det vare hvad som helst, för att köra ut det på vetenskapens
mångleritorg. Eller - för att icke vara så klumpig - förståndet upp-
letar och formulerar grundsatser, som kunna finnas och följas, innan de
blifvit medvetna.
Att större förståndsutveckling och mera öfvad tankeförmåga i och
för sig skulle medföra fastare - för att icke säga: bäJtre - karakter, är
visserligen ett allmänt påstående. Men erfarenheten vägrar gång på gång
att bekräfta det. Karaktersbildningen synes slå lika bra ut, där man icke
reflekterar så mycket. Man påstår ju med skäl, att den närvarande tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
