Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - J. A. Eklund: Om karakterslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
33° 01\1 KARAKTERSLÖSHET.
såsom det enda förnuftigt berättigade. Det är icke socialismen~ som så
gjort. Den har blott formulerat och uttalat teorierna fullt konsekvent.
Själfva åskådningen har kommit från bourgeoisin - ett slagord, som nog
har sin motsvarighet i verkligheten.
En annan’) till utseendet mera idealistisk, tankeriktning’) också den
naturalistisk, har bidragit till att bringa människans karaktersvärde i glöm-
ska. Jag menar det gängse öfverskattandet af naturanlagen. För en röst
a la Jenny Lind skulle mången förvisso sälja heder och ära, ja allt, som
konstituerar karaktersvärde, om den läte sig på detta sätt förvärfvas. Och
publiken skulle. lyckönska till affären. En människa, som har någon ta-
lang, för att icke tala om geni, är därmed upphöjd öfver hvarje sedligt
sträfvande. Om ett lättfotadt geni - exempelvis a la Reine –~ drifver
gäck med hvarje sedligt sträfvande såsom något filiströst, så förfelar det
icke sin verkan - icke heller på dem, som sakna »begåfningen». .A.tt
bli »stora snillen lik» i karakterslöshet kan nämligen lyckas äfven för den,
som är fri från hvarj e talang.
Sådant, som kan dana karakterer, behöfver icke komma i fråga för
dem som kunna lefva t. ex. för vetenskap och konst. Det är i dessa se-
nares »karakteristik» en ständigt återkommande lofsång: konsten, veten-
skapen var hans religion, hans allt’) hans enda sträfvande. Det klingar
så storartadt. l\1ed ungefär samma skäl måste det anses prisvärdt, när
en landtpatron har t. ex. åkerbruk och boskapsskötsel till sin religion.
Den sedliga differensen är åtminstone obetydlig.
Är det så, att verklig tro och lefvande öfvertygelse på det reli-
giösa och sedliga området danar karakter, så har tidsriktningen satt yxan
till roten på trädet genom att förklara tron såsom en likgiltig sak, som
icke får tagas med, då det gäller att bedöma människovärdet. Det kvit-
tar i grunden lika’) om en person har någon öfvertygelse eller icke. Man
talar visserligen rätt mycket om vikten att låta hvars och ens öfvertygelse
gälla. Men det sker mest i den tendensen att få alla öfvertygelser för-
klarade lika goda. Också hör man ju oupphörligen s. k. öfvertygelse
uttalas på det mest bestämda sätt och med mycken fordran att respek-
teras. Men vid närmare påseende befinnes den ofta sitta så löst, att den
föga förtjänar respekten. Jag påminner mig en klädeshandlare, som sär-
skildt var mycket ond på dogmer, präster och kyrka. Och han försum-
made ju ej att uttala sin öfvertygelse. Men då en präst började köpa
byxtyg af honom, blef han ortodox. Nu är han sannolikt ortodox, och
den nya öfvertygelsen sitter väl lika fast som den gamla. Klädeshand-
laren har nog rätt många bröder bland den stora allmänheten. - Nå,
det finns kanske en modern öfvertygelse, som sitter tämligen fast, och
det är den: det finns ingenting, som är riktigt visst och fast och som
duger att tro på. Men den »öfvertygelsen» är olyckligtvis icke karak-
tersbildande.
Det naturalistiska tänkesättet, äfven då det ej skeptiskt nekar möj-
ligheten af att vinna fast öfvertygelse, nekar möjligheten af karakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
