Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - J. A. Eklund: Om karakterslöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KARAKTERSLÖSHET. 33 1
emedan det förnekar friheten. Människan är som hon är och kan icke
genom sig själf blifva något i riktning af hvad hon bör vara. Allt får
man ställa under synpunkten af det som bör vara - »betrakta idealistiskt»
- ett par stöflar., en fruntirnrnershatt., ett husdjur; blott icke människo-
själen. Det är ungefär summan af naturalismens psykologi. Detta »ne-
driga» sätt att behandla människan., måste förnedra. Det borttager >)hå-
gen att vilja>> något. Och man kommer aldrig att erfara viljans makt så
länge man ingenting på allvar vill. Den., som icke tror., att han har fri
vilja, förlorar viljans frihet.
I st. f. den fast motiverade viljan spelar känslan en hufvudroll i ti-
dens tankegång. Och det är klart., att om känslan får bli »det konstitu-
erande>> i människans lif, det blir totalt utan sammanhang och enhet.
Känslan är det lösaste och minst pålitliga i människosjälen. Icke blott
så, att den ständigt växlar i höjd, i »temperatur»., starkare., ju mer den
släppes lös; utan så, att den är i stånd att med samma patos gripa och
förkasta hvad som helst; där den ej underkastas den bestämda öfverty-
gelsens kritik och viljans tukt. Man lofsjunger gärna hvarje känsla, som
kommer och riktigt tager individen i våld. Den unge är lycklig, står det
i litteraturen, så länge ännu lustan är stark nog att riktigt föra honom
fången. Så länge är det »den stora kärleken>>. Och detsamma gäller i
viss mån på andra områden., ända till den religiösa exstasen. På denna
väg går det längre och längre mot det stadium, där vilja och förstånd
drunkna i n~rvöst-patologiska stämningar. Till slut blir den prisade stäm-
ningsmannen och stämningskvinnan en blott hypokonder eller hysteriker.,
ja helt enkelt dårhushjon. Naturalismen antager sannolikt, att känslan är
ett naturalster och såsom sådant »helig», äfven där den har alla kriterier
på att vara ionaturlig». Med nöje följer sedan realisten och beskrifver
ända in i de värnjeligaste former detta sjukliga stämningslif.
I denna jordmån frodas tanken om omöjligheten att öfvervinna de
fördärfliga begären. Man mäktar ofta icke ens ~öja sig till den själftukt.,
som kunde karakterisera gamla tidens epikureer, att åtminstone vänta med
att tömma njutningsbägaren tills den smakar godt.
Skulden för karakterens upplösning ligger i det naturalistiska tids-
medvetandet., det må nu gestalta sig mera filosofiskt fint eller mera ma-
terialistiskt groft.
Praktiskt har den moderna tiden skurit sina lagrar i »mångfaldigan-
det af föremål». I samma mån som dessa skarpt upptaga sinnet’\ blir tan-
ken på det personliga sträfvandets enhet svagare. Lifvets detaljer draga
uppmärksamheten till sig. Den som icke lyckas producera en ny., märk-
värdig detalj, t. ex. en världsberömd mekanism eller ett riksbekant mu-
skelsystetn appliceradt för någon viss sport., har åtminstone den ärelyst-
naden att se så många märkvärdiga detaljer som möjligt. Det är för de-
ras behof man anordnar täflingar, uppvisningar och världsutställningar.
Där kan man få se »det moderna lifvets rikedom». Själfva denna prisade
rikedom är i sin mån hindrande för karaktersdaningen. Det mångfaldiga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
