Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - I. Flodström: En socialkapitalistisk samhällsordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOCIALKAPITALISTISK SAMHÄLLSORDNING. 359
teckningar I 36,585 kr. Som stämpelafgiften i förra fallet utgör o.,5 °/o och
i senare fallet Oj6 °/o af bouppteckningsbeloppet., så representerar den för-
sta summan ett kapital af 47,13 rnill. kr. och den andra ett kapital af 22,76
mill. kr. Af det kapital, som årligen i följd af dödsfall blir synligt, till-
höra sålunda ungefär två tredjedelar sterbhus, i hvi1ka bröstarfvingar fin-
nas, och den återstående tredjedelen sterbhus, där sådana saknas. Bo-
upptecknings- och arfsbelopp äro nu visserligen icke samma sak; men
förhållandet mellan de båda slagen af arf torde dock bli ungefär det
samma som mellan de båda slagen af bouppteckningsbelopp, och i sådant
fall komme endast genom en reform af arfslagarna en tredjedel af det
årligen ledigblifna enskilda kapitalet att förvandlas till socialkapital.
Men äfven på en del af det kapital., som går i arf inom familjen,
tör det allmänna hafva befogade anspråk. .l\.llt efter som staten, kom-
munen eller andra offentliga inrättningar öfvertaga funktioner, hvilka förut
uteslutande hvilat på familjen eller dess öfverhufvud och representant
såsom uppfostran m. rn., få också dessa samhällsinstitutioner en rätt till
del i familjens förmögenhet och därmed äfven till arf. Denna åskådning
har ju redan vunnit erkännande i den moderna arfslagstiftningen, och den
»progressiva arfsskatten>
> är redan långt mer än en framtidsönskan. I mån
som det allmänna öfvertar allt flere af de omsorger, som förut - ofta
tungt nog - hvilat på den enskilde, i samma mån får det ock en allt
större rätt till rnedarfskap, och när omsorgen utsträckes till att förse de
till myndig ålder komne med kapital för deras framtida verksamhet, att
bli arbetsgifvare för dem, har också rätten till delaktighet i farniljearfvet
nått en utsträckning, som motiverar mycket djupa ingrepp i den enskilda
arfsrätten. Huru långt dessa få gå, må bestämmas af praktiska skäl; allt
för långt få de ej sträckas *.
Att de gamla arfsformerna med alla deras orimligheter så länge fått
vara bestående; tör endast kunna förklaras däraf, att samhället icke haft
eller icke trott sig ha någon produktiv användning för de kapital, som
det kunnat ha goda skäl att reklamera. Det har skjutit dem ifrån sig af
obenägenhet att öfvertaga ansvaret för att förvalta dem, möjligen också
af insikt om sin oförmåga därtill. Men denna oförmåga kan icke i evig-
het fortvara. Den torde i själfva verket längesedan ha försvunnit, fastän
traditionen alltjämt vill proklamera den såsom en slags naturnödvändighet.
Men kommer man till insikt om att samhället verkligen kan göra
någonting, vinner man så småningom en erfarenhet om huru social pro-
duktion bör bedrifvas, så kan och bör ej det allmänna längre skjuta ifrån
sig de massor af kapital, som i form af arf erbjudes detsamma. På de
vägar, som ofvan blifvit antydda, kan mer än hälften, kanske två tredje-
delar af det privatkapital, som årligen genom dödsfall frigöres, öfvergå i
statens eller kommunens ägo. På detta sätt reduceras småningom privat-
kapitalet till en obetydlighet; men öfvergången sker icke hastigare an
11- Jfr F. von Scheele: Nutidslögner eller Framtidssanningar? Upsala 1885.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
