Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Frans von Schéele: Om förhållandet mellan själ och kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
01\’I FÖRHÅLLANDET MELLAN SJÄL OCH KROPP. 37 1
af parallelteorien kan tala om hjärnan, ehuru han ej såsom hvardagsuppfatt-
ningen betraktar den såsom en kompakt massa utan såsom en rörelsekomplex
mellan de växlande mekaniska kraftcentra, som kallas atomer; lika väl kan
spiritualisten tala om hjärnan, ehuru han fattar den såsom till sitt innersta väsen
af andlig natur. Båda gifva genom det från hvardagsspråket hämtade uttrycket
en anvisning till det omedelbara erfarenhets.faktum, om hvilket de tala, men
utan att därmed hafva hvarken uttryckt eller motsagt den djupare teori, som
de sedan vilja använda till förklaring af faktum i fråga. Eller skulle det orim-
liga ligga uti att från spiritualistisk ståndpunkt skilja mellan själ och kropp, då
man fattar båda såsom varande af samma natur? Då det inom denna natur,
det andligas värld, finnes vissa momenter, som äro så lågt utvecklade, att de
i vår omedelbara erfarenhet te sig såsom kroppsliga, men vissa andra, högre
utvecklade, hvilka tydligt te sig såsom andliga, så ser jag intet hinder för att
skilja mellan dessa olika momenter af den andliga verkligheten, kallande de
förra för kropp, de senare för själ. Detta med samma ·rätt som naturveten-
skapsmannen t. ex. skiljer mellan nerver och muskler inom människokroppen,
ehuru han väl vet att båda ytterst äro så till vida af samma art, att de äro
atomkorn p1exer. Och därför att jag anser hjärnan till sitt innersta väsen ej
vara af annan art än själen, just därför är det enligt mm åsikt möjligt att an-
taga, det själen påverkar hjärnan; och då hjärnan är den del af kroppen, som
mottager impulserna omedelbart från själslifvet och sedan fortplantar dem till
den öfriga kroppen och den yttre världen, liksom den ock vid förnimmandet
förmedlar intrycken utifrån, så kan den med skäl därvid sägas tjäna såsom
själens organ.
I den del af mitt arbete om »Det mänskliga själslifvet», som hittills ut-
kommit, har jag icke närmare inlåtit mig på frågan om viljans frihet, enär detta
ämne lämpligare behandlas längre fram i arbetet. Och jag har därför ej från
antagandet af viljans frihet uti ifrågavarande kapitel hämtat något argument i
diskussionen rörande de olika hypoteserna om själens väsen. Men för frågans
fullständiga utredning är det otvifvelaktigt nödigt att taga hänsyn äfven därtill.
Det måste därför betecknas såsom en förtjänst hos d:r Vannerus afhandling,
att han ej åsidosatt denna sida af frågan, utan oförskräckt därpå inlåtit sig. -
Men en annan sak är, huruvida han nöjaktigt lyckats klarera denna special-
fråga från den af honom intagna ståndpunkten.
Vi dela hans åsikt, att parallelteorien konsekvent leder till ett förnekande
af viljans frihet i ordets vanliga bemärkelse. Men därvid se vi ett starkt argu-
ment mot denna parallelteori. Vi kunna nämligen icke känna oss tillfreds-
ställde med den »dubbla bokföring»? som han i detta hänseende vill införa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
