Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Fredrik Wetterlund: Romantisk mystik. Litteraturhistoriska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
..
47° ROMANTISK MYSTIK.
Vi ha nu undersökt Atterboms filosofi om världsmysteriet; låtom oss då
· ställa oss framför hans diktnings laterna nzagica och - till förströelse och
utan alltför stor hast - se denna filosofi komma igen i lefvande form som
poetisk kärlek till den verkliga natten, som symboliserar den andra, till dunklet,
där skalden förnimmer de ljud, som komma från »lifvets osynliga kärna». Då
hans innersta så vaknar, vakna äfven tingen för honom.
Låtom oss se till! Nattviolen, »den lilla nunnan», är stum under dagens
hetta, då hon blott i drömmar skådar »nattens stilla land». Först när hennes
vän månen blickar fram genom »dess vida grafkor» och evighetens salar öpp-
nas, utströmmar hennes blomstersjäl i doft och hon lefver. Lika litet har Liljan
något att säga sin skald, så länge solen står på himlen. Men när etern mörkt
blånar, när »nattens lampa tänds och poppeln hviskar», då lifvas hennes »veka
blomsternerver», och hennes stumhetsförtrollning löses i nattens romantiska prakt.
I »Vallmon» på samma sätt: solen ilar mot hafvet, sömnen ligger i skuggans
tjäll, vallmons purpurbindel slingrar sig kring hans »dufna hår». Allt lidande
förtages, hjärtats stormar tystna. Då uppväckes »minnets vemod», all naturen
lyssnar, det »forna fosterlandet» blänker upp med månen, och dikten löser
verklighetens fjättrar, d. v. s. tingen framstå i sin sanna natur, världen blir
poesi. Och eolsharpans undertoner, som icke höras under dagens buller, vänta
på brytningen mellan ljus och skugga. Då: ;
»vaknar sången,
Iossas fången
af en okänd andes hand;
lyssnar ängen,
hviskar strängen
aningens förstulna brand.»
Denna okända makt är tillvarons mystiska kärna, för hvilken eolsharpans
nattliga spel sålunda är ett omedelbart uttryck.
Det är en poetiskt glittrande naturfilosofi, denna. Känslans andelika »hvita
lilja» plockas helst i >>nattens halfdag», men äfven det yppigt glödande lifvet,
»rosen, där skönheten brinner», växer på »känslans nattliga grund>>. Solen
själf läskar sig hvarje afton bakom cypresserna »i det åldriga dunklet», medan
jorden, fången i det glindrande stjärnenätet, ej undflyr sin »blåa brudgumme»,
natten (Fågel Blå).
Skalden går än vidare och hör liksom panteistiskt nattens hviskningar i
alltet. Han ser henne som en kvinna, från hvars ögon skimret går »med tår-
glans», medan hon sprider sitt hår kring skuldrorna i dunkla lockar.
»Snart ensam, för den söfda världen gömd,
hon yppar glömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
