Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Fredrik Wetterlund: Romantisk mystik. Litteraturhistoriska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK MYSTIK.
det kval, som tungan, intill dess, förtiger;
och när hon lzviskar det åt våg och vind,
på hennes kind
-i rodnad hemlighetens minne stiger.»
47 1
Af en mystisk skönhet, som afspeglar gemytets stummaste och drömlikaste
djup, är vidare månglansen öfver det underbara poem i Fågel Blå, som bör-
jar: jag vet ett hus -i .fjärran dal. Något dunkelt, andelikt har tagit form i
denna dikt, ett barn af den romantiska musa, hvilken diktar som sömn-
gångerska.
I skildring af månskensnattens härlighet, dess »gyllne skyar» och »gröna
skymning», samlar sig en kvintessens af hvad diktarens själ äger romantiskt.
Dessa taflor hafva en exotisk prakt.
För .Stagnelius är månen gärna den ensliga nattvandrerskan, den sör-
jande, vid hvars sken den lika ensamme skalden smälter i vemod. Eller ock
är den vansklighetens symbol, som alltid flyter hän i ett nedan, eller det sorg-
liga ljus, som vid midnattstid blickar ned på kyrkogården o. s. v. Dess poesi
har således hos honom oftast en melankoli, som den saknar hos Atterbom,
eller som hos denne (t. ex. i »jag vet ett hus») åtminstone blott har karak-
ter af en dunkel dröm, icke, som i Stagnelii dikter, af smärtsam psykisk
verklighet.
För Atterbom är däremot den månlysta natten ej blott den tid, som i
allmänhet låter vårt innersta väsen öppna sig, den är särskildt stunden, då det
osägliga sker, då den ö.fversvinnl(za lyckan inträder. Man kunde på romantiskt
språk säga: det är stunden, då den »blå blomman» plockas*.
Då näktergaler:i klagar vid odödlighetens källa på Lycksalighetens ö, är
månskenstaflan icke blott stämningsramen till hans enslighetselegi utan indirekt
och minst lika mycket till Astolfs och Felicias bröllopsnatt, som just nu pågår,
tiil den »Erföllung» af kärlekslycka, i hvilken de två plocka den glödande ros,
som här i själfva verket är en jordisk varietet af den »blå blomman». Natten
står imponerande, högblå och månupplyst öfver Lycksalighetens ö, öfver här-
skarparets läger därinne i palatset, nu då outsägliga aningar fyllas.
Eller balkongscenen mellan hjälteparet i »Fågel Blå». Två själar hafva
funnit hvarandra och det osägliga. Nattens majestätiska lugn, som trime-
tern afspeglar, fyller dem med stilla hänförelse, och de gyllne månböljorna
omgjuta och bära scenens högtflygande idealism. -
:t- Denna berömda symbol torde likväl icke till namnet förekomma en enda gång i
Atterboms alla skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
