Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Fredrik Wetterlund: Romantisk mystik. Litteraturhistoriska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANTISK MYSTIK. 479
ordsvall, som icke framkallar stämning utan trötthet. Här inträder det oäkta
dunkel) som ej bör förblandas med den i dikten fullt uttryckta, intensivt när-
varande men oupplösta stämningen och dess magiska klärobskyr.
H varpå beror detta? Svaret är enkelt: då romantikerns egendomliga
skaparkraft sviker, infinner sig nästan ofelbart hans onda sånggudinna god-
tyckligheten. Allt det bizarra, pjollriga och obetydliga, som kan fara genom
hans hufvud, släpper han då ned på papperet; han intalar sig, att det ändå
är Apollon, som verkar genom all denna slapphet - den delfiske Apollon,
de dunkla orakelsvarens gud.
Man läse en mängd af Tiecks lyrik; man läse hos Atterbom t. ex. den
diffusa dikt, som i hans samlade skrifter heter »Juliennes afskedssång». Äfven
»Allegro och Adagio Y> har blindpartier, »fosforismer» utan annan stämning än
den rytmiska, som återfinnes i diktens öfriga delar - och således utan raison
d’etre. Kompositionen af verklig alogisk lyrik måste ligga - om uttrycket
tillåtes - i stämningens inre fortgående rytm och kräfver den finaste takt.
Eljes blifva dessa stycken utan skelett- äfven en poesi »utan början, midt och
slut». Ur sådan synpunkt är » Allegro och Adagio » ej något mästerverk, och
andra dikter än mindre. Faran blifver så mycket större, som det äkta och
det falska här kunna ligga oändligt nära hvarandra.
Gemensamt för romantikens filosofi och estetik är det således, att falska
eller talanglösa tillämpningar undanskymt principernas genialitet. Månget miss-
förstånd har också influtit i den allmänna opinionen. Så skulle Atterbom äfven
teoretiskt försvara poesiens falska dunkel i allmänhet. Och dock - till och
med under sin brinnande Auroraperiod jnför han i de »estetiska grundlinier»,
som han meddeiar förbundsbröderna, några »praktiska anmärkningar» mot den
poesi, som är målad ined dunst i dimma, liksom för öfrigt mot pjunk och
tom svulst, mot poeters förakt för icke-poeter m. fl. slika faktiskt nyroman-
tiska synder.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
