Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Emil Svensén: Mytologiska spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYTOLOGISKA SPÖRSMÅL. 537
följa den nordiska kulturens utvecklingsgång genom en kedja af tidsåldrar, som
i obrutet sammanhang sträcker sig fyra eller fem årtusenden tillbaka i tiden.
Den lärda och olärda världen studsade väl i början, då en Japetus Steenstrup
dristade uttala den djärfva satsen, att de nordiska gånggrifterna i ålder torde
mäta sig med de egyptiska pyramiderna. Men så revolutionär denna tanke
än i förstone syntes, har den sedan dess vunnit allt mera tillslutning, och står
nu inför alla vittnesgille forskare såsom en erkänd sanning. I följe härmed
står det äfven fast, att denna mångtusenåriga kulturutveckling under hela tiden
uppburits af denna samma folkstam, som ännu bygger och bor i de nordiska
]anden. Icke mindre ojäfvigt är det vittnesbörd, som arkeologien gifvit om
denna våra förfäders kultur, att den i tider, som ligga bakom all skrifven.
historia, stått fullt upp så högt som någon annan i hela Europa. I synnerligt
hög grad gäller detta om den äldre bronsåldern, hvars kultur i själfständig,
att ej säga konstnärlig utveckling icke finner sin like i vår världsdel, förrän
man hinner ned till Mykenes och Tiryns’ ruiner, där Heinrich Schliemanns
forskarenit dragit spillrorna af en hittills okänd fornvärld fram i dagen.
Efter den tiden hafva årdrarne i ojämn växling aflöst hvarandra, och
den nordiska odlingen har därunder visat olika former af tillväxt eller afta-
gande. Men midt under allt detta har likväl ständigt ett i brokig mångfald
skiftande kulturlif rört sig i vår aflägsna Nord. Blott på ett enda område,
i fall man får tro Bugge och hans epigoner, har under hela denna långa tid
den nordisk3, folkanden varit stum, - och detta enda område är det religiösa.
l\1edan våra sydgermaniska fränder enligt romarnes vittnesbörd ägnat carnzina
antiqua ac perantiqua åt minnet af gudar och hjältar, har nordbons himmel
endast varit fylld af blodlösa töckengestalter, om hvilka han lär vetat föga
mer än deras namn. r årtusenden skulle nordbon dyrkat sin Tyr, liksom hans
indiske frände sin Dyaus, utan att i honom se stort mera än en liflös abstrak-
tion. Först efter fyra tusen år af oafbruten kulturutveckling skulle Nordens
folk vid den nära beröringen med kristendomen känt behof att åt sina väsen-
lösa gudar gifva lif, och den storartade nordiska mytvärlden skulle på en gång
hafva skapats först i hedendomens dödsögonblick. Stum såsom svanen skulle
den hedniska folkanden hafva seglat fram öfver tidernas ändlösa ocean, för att
först i sitt lifs sista stund med ett dödsskri gifva luft åt all den poesi, som
under otaliga sekler legat förborgad i hans innersta väsen.
Den själfmotsägelse, som ligger i hela denna åskådning, är så uppenbar,
att den genast vid första ögonkastet borde träda i dagen för en och hvar.
Annars är det väl öfver allt på det religiösa området, som den andliga od-
lingen plägar nå sin högsta blomning, och det är då så mycket svårare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
