Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Emil Svensén: Mytologiska spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYTOLOGISKA SPÖRSMÅL.
förstå, hvarför vår Nord, där denna odling tidtals ägt ett underlag af sällspord
materiell blomstring, just i detta afseende skulle bilda ett undantag. En sådan
företeelse skulle vara en folkpsykologisk abnormitet, som kräfde sin alldeles
särskilda förklaring. Men en dylik förklaring har den Buggeska skolan -
vare detta sagdt med all aktning i öfrigt - icke presterat, och det af det
enkla skäl, att den icke kunnat prestera densamma.
Krafvet på en fortlöpande religiös utveckling under vår långa hednatid
står allt jämt kvar lika oeftergifligt som otillfredsställdt, så länge man håller
sig på den Buggeska skolans grund. De förklaringar, som denna skola vill
gifva af ·de mytologiska företeelserna, må hvar för sig vara aldrig så slå-
ende, aldrig så tilltalande, så .studsa de dock alla tillbaka inför denna histo-
riska motsägelse, som förblifvi~ olöst, emedan den är olöslig. Det stora hufvud-
felet i hela denna syn på saken är, att den inskränker tillämpningen af en 1
och för sig riktig metod inom den trånga tidsramen af några mansåldrar, 1
stället för att utsträcka den öfver årtusenden, och med dess hjälp söka följa
de nordiska myterna så långt som möjligt upp emot de vidt förgrenade käll-
språng, hvarur de härflutit.
Ty den nordiske myten är själf intet Yggdrasil, som sprungit fram ur en
enda rot, äfven om den nått sin kanske högsta fullkomning i den storartade
bilden af världsträdet. Snarare är den att .förlikna vid en väldig flod, som
det är tacklös möda att söka följa till en enda ursprunglig källa, men som
hämtar sina tillflöden från de mest skilda världstrakter, allt under det den i
en allt bredare och mäktigare strömfåra rullar sina befruktande vågor ned mot
det haf, hvari den skall uppgå.
Allt klarare blifver detta, 1 den mån fornforskningen lägger i dagen, huru
litet vår nordiska kultur är att anse såsom upprunnen ur egen själfständig rot,
och huru fast den i stället är sammanvuxen med flydda åldrars samtidiga all-
män-europeiska, att ej säga allmänmänskliga odling. Att så är fallet, träder
med större tydlighet i dagen, i samma mån fornforskningen finner det nöd-
vändigt att flytta tidsgränserna för vår inhemska kultur längre och längre till-
baka. Ännu för en knapp mansålder sedan gick det och gällde såsom en
trosartikel, att de mer eller mindre förvanskade spåren af sydländska kultur-
former aldrig nådde upp till vår aflägsna Nord, förr än minst ett halft årtu-
sende förrunnit, efter det dessrt kulturformer i deras ursprungliga hemland nått
sitt slut. Denna åskådning fick sin första allvarliga stöt, då det visade sig,
att bakom den tid, som ännu i 1870-talets fornhistoriska böcker plägade kallas
den äldre järnåldern, låg en ännu äldre järnålder, där spår af ett keltiskt in-
flytande trädde i stället för minnena från den romerska kejsartiden. Härmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
