Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE.
skulle kunna definiera suveräniteten såsom innebärande förmåga af sjäif-
ständigt ansvar inför folkrätten.
En suverän stat har sitt erkända område, och dess myndighet där-
öfver uppfattas inom folkrätten såsom oinskränkt »äganderätt» utan af-
seende på de inre statsrättsliga gränserna för regeringsmakten. Därmed
menas visst icke, att folken betraktas som regenternas lifegne, utan blott
att de suveräna makterna sinsemellan behandla sina myndighetsområden
såsom skarpt åtskilda., liksom enligt romersk rätt den ene jordägaren icke
har någonting med den andres mark att skaffa. Men naturligtvis kan en
stat inom sitt område åt en annan stat inrymma större eller mindre rät-
tigheter, som förminska den förras politiska myndighet, kan till och med
åt en annan afstå hela sin »äganderätt» till någon del af området. Så-
dant sker i kraft af traktater, som utgöra den vanliga formen för suve-
ränernas obligationer. Men det är till att märka, att en traktat i och
för sig, också enligt den romerska rättens grundsatser, innebär blott ett
löfte af den ena parten till den andra och således icke utan vidare kan
åstadkomma »äganderättens» verkliga öfverflyttning till en annan suve-
rän. Traktaten gifver närmast anspråk på »äganderätten»., icke »ägande-
rätten » själf. I alla dessa förhållanden åsyftas städse offentliga rättighe-
ter och skyldigheter., fastän de äro iklädda former, som lånats från en
särskild högt utvecklad privaträtt.
Hvad hafva nu Danmark och Sverige gjort i Kiel? Danmark har
afstått till Sveriges suverän, ehvem det vara månde, alltså oberoende af
konungens personlighet, af dynastien eller till och med af den monarki-
ska statsformen., all sin »äganderätt och suveränitet» till Norge. Men
Sveriges suverän var vid fredsslutet ej i faktisk besittning af statsmak-
ten öfver Norge. Således kunde icke »äganderätten» omedelbart efter
traktaten öfvergå till Sverige. Danmark antogs fortfarande innehafva
statsmakten öfver Norge, alldeles utan hänsyn för öfrigt till de inre
statsrättsliga förhållandena emellan den danska monarkiens länder. Ge-
nom traktaten förvärfvade Sverige anspråk på den norska statsmaktens
faktiska förvärf och på Danmarks medverkan därvid. Då denna med-
verkan, hvars omfång kunde på olika sätt tolkas, enligt svensk uppfatt-
ning uteblef eller rent af förvandlades till intriger i motsatt .syfte, så an-
såg Sverige traktaten så till vida kränkt, och emellan de båda makterna
uppstodo vissa förvecklingar, med hvilka vi icke här hafva att befatta
oss. Men anspråken på »äganderätten» till Norge hade Sverige natur-
ligtvis kvari och dessa anspråk gällde mot hvem som helsti emedan Dan-
marks afträdda »äganderätt» var alldeles ograverad af främmande rättig-
heter eller anspråk. Med afseende på Norge åtog sig Sverige vissa för-
pliktelser (om statsskulden m. m.), som också vållade förvecklingar ef-
teråt. Men Sveriges »äganderätt» till Norge förblef obestridd och kunde
icke anses insktänkt t. ex genom traktatens bestämmelser om de norske
undersåtarnes åtnjutande af sina lagar och friheter eller om Norges öf-
verlåtelse »såsom ett med Sverige förenadt konungarike». Båda uttrycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
