Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE. 597
rande., lofvat och gifvit norrmännen en särskild författning med en egen
folkrepresentation. Ett sådant förfarande vittnar uppenbart därom, att
han med afseende på Norges regering icke ansåg sig bunden af rege-
ringsformen. Om därvid (hvilket är orimligt) ett svenskt grundlagsbrott
skulle anses hafva blifvit begånget, så har åtminstone rättskränkningen
icke blifvit på sätt regeringsformen stadgar beifradt, utan kommit att ut-
göra en af förutsättningarna för unionsrättens utveckling. Nu är tiden
länge sedan försuten för brottets åtalande, och ett yrkande, att Sveriges
konung med hänsyn till Norges regering skulle vara bunden af rege-
ringsformen, betyder därför icke ett häfdande af gällande rätt~ utan ett
önskemål om gällande rätts ersättning af ny bättre rätt. Det är, med
andra ord, icke en rättsdoktrin, utan ett politiskt program.
Utgår man åter från den enda öfverlefvande och riktiga åsikten, att
Sveriges krona, som förhandlat med Norge om unionen, icke varit bunden
af regeringsformen, så uppstår den frågan: hvaraf var och är denna svenska
statsmakt bunden? Svaret därå lämnas genom unionsrättens utveckling.
Sveriges krona_har i former, som växlat och rättsligen kunnat växla
efter omständigheterna (genom kronprinsen~ svenska statsråd, kommissa-
rier och andre ämbetsmän), men som här äro oväsentliga, kommit till en
uppgörelse med stortinget såsom det själfständiga Norges erkände repre-
sentant. Moss-konventionen kan här lämnas opåtald såsom helt och hållet
provisorisk. En »återgång>) till dess ståndpunkt kan ännu mindre komma
i fråga än till Kiel-traktatens, emedan detta frejdade papper har förlorat
all betydelse i och med upphörandet af I 814 års krigstillstånd. En »åter-
gång» därtill vore ungefär lika skarpsinnigt utfunderad som en återgång
till trettioåriga kriget eller till stilleståndstraktaten i i\.ltmark.
Under förhandlingarna med stortinget påstod Sveriges konung, att
han redan var Norges konung, oberoende af norskt erkännande eller val.
Stortinget åter påstod, att han endast var Sveriges konung och, for att
blifva Norges konung, tarfvade norskt val. Vi kunna bespara oss en
dryftning af denna stridsfråga, som ännu sysselsätter så många pennor.
Om Sveriges konung hade rätt i sitt påstående, beror därpå, huruvida
man blir konung de jure eller de facto, hvilket enligt svensk statsrätt är
oklart (om den norska, som då ej fanns till, lönar icke mödan att tala).
Stortingets påstående däremot, sådant det formulerades, sammanhänger
med dess suveränitetsfantasier och faller med dem. Hela frågans värde
för bedömandet af unionens tillkomst är intet, ty denna betingades däraf,
att Sveriges krona, vare sig blott faktiskt eller tillika i kraft af uppgö-
relse med norrmännen, tog Norge i besittning, huru än norska kronans
öfverflyttning på en viss person har försiggått. Inom unionsrätten har
frågan icke fått något svar, och det samma kan det vara. Det historiska
resultatet vari att båda parterna vidhöllo sina påståenden, utan att den
ena kunde tvinga den andra till eftergift. Hvad norrmännen numera
tänka därom, är likgiltigt, blott de hålla sina traktater. Det är för öfrigt
et( utmärkt sätt att blanda bort korten, när de kunna locka svenskarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
