Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Cecilia Bååth-Holmberg: I Thüringerwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55 I TYRINGERWALD.
ur hvilken Luther skall hafva vederkvickt sig, innan han förvandlades till Junker
Jörg. Silfverblank pärlar den ännu fram i den gröna dälden; den reellaste
behållning man har, då man böjt sig ned för att fa en klunk af dess vatten,
är genomvåta skosulor.
På hemvägen har man sedan att fröjdas åt en den vänligaste tafla. Man
viker snart af från den bullersamma landsvägen på en gångstig, som längs en
bäck för vandraren genom ängarna ned till Schleifkothengrund. Vid ingången
till denna dal sätter man sig under ett högt bokhvalf på sluttningen af den
buktande åsen, längs hvilken bokskogen går i mjuka krökar; dess grenar tyckas
hänga ned öfver byns röda tegeltak; långt borta, där dalen ser ut att sluta,
reser sig tvärbrant den skogiga höjd, hvarifrån Burg Stein behärskar landskapet;
bakom denna ser man åter Rhöngebirges blåa åsar.
Byn helt nära oss är Steinbach, på afstånd riktigt en ideal-by — för att
vara i dessa trakter: nätta, alldeles i fruktlundar inbäddade hus med
blom-balkonger och gröna luckor; hela dalen är en enda frukthage, och hvarje träd
sänker tyngda grenar djupt mot den friska ängsmattan.
På afstånd, ja, ty kommer man väl in i byns smala, små gator med
stockrosor och gödselstackar, svinhus och andra opoetiska lokaler tätt inpå
hvarandra, då försvinner det idylliska alldeles.
På sluttningen högt ofvan byn ligger kyrkan; från dess förfallna stapel
ljöd just aftonklockan ut öfver dalen; det var något i klangen, som lockade
mig dit upp på kyrkogården, hvilken i terrasser sträcker sig högt, högt uppför
berget; branta trätrappor leda upp genom densamma. Nederst på de breda
afsatserna äro de rikas grafvar, enhvar inmurad, blomhöljd och prydd med
vackra kors. Högre upp ligga de fattiga, trångt och tarfligt, med en smula
jord öfver sig; om utrymmet än må vara tillräckligt för de döda, så bör det
alls icke kunna vara det för de lefvande, som bo därnere, så alldeles nedanför
de dödas hvilostad, att man härifrån ser hustaken rakt under sig.
Om våren, när snön smälter, eller när störtregn sköljer öfver de grunda
grafvarna och silar sig ned till källor och brunnar, då måste Steinbach vara en
förpestad ort! — Att bo här, riktigt bo här, ej som en förbiskyndande
främling endast kritiklystet taga en öfverblick af det pittoreska förfallet, men att
ha sin verksamhet här, t. ex. nere i prästgården, hvilken blott en smula bättre
än de andra husen, utan trädgård och med slutna dörrar ligger närmast invid
porten upp till kyrkogården — huru förfärande! Och hvilken färgskiftning
skulle denna verksamhet kunna fa? Själflorgätenhetens och människokärlekens
eller den slöa försoffningens?
Från marmorstenen, vid hvilken jag stod och såg ned öfver dalen, blickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
