Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Frans von Schéele: Individualisering inom skolväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595 INDIVIDUALISERING INOM SKOLVÄSENDET.
Men när tror man då, att alla skolmän skola få samma åsikter?
Väntar man, tills den stunden kommer, med reformen, ja då får man ock
vänta — hoppas jag —, ty denna enstämmighet i de pedagogiska
åsikterna kommer icke förr, än lärarnes individualitet helt och hållet utplånats.
Hvarför ej lösa frågan på det enkla sättet, att man inrättar ej blott
en sorts allmänna läroverk, utan på olika ställen låter olika
läroverksformer pröfvas?
Gif kommunerna ett ord med i frågan om de pedagogiska
reformerna och gif läroverkskollegierna, d. v. s. lärarne, det ock! Därmed
skulle det först komma rörelse in i vår stagnerande högre skolutveckling.
I själfva verket ha olika städer behof af olika läroverk. Att stöpa
dem alla i samma form är ett brott mot kommunernas individualitet. Och
man skulle få se, hvilket uppoffrande intresse våra städer skulle ägna sina
skolor, om de själfva finge något att bestämma vid deras organisation.
Hur skulle då icke bygdepatriotismen sätta sin stolthet uti att ha det
bästa läroverket!
Ännu mera berättigadt är dock lärarens fordran att i någon mån
själfständigt få bestämma formen på den läroanstalt, åt hvilkens tjänst
han ägnat sitt lif. Är det icke ett underkännande af hans individualitet
att så som nu sker upprita alla läroverks stadgar efter samma schablon?
— Huru skulle icke lärarne med ett nytt intresse knytas vid den skola,
vid hvars organisation de själfva hade ett bestämmande ord med? Det
är ett pedagogiskt nationalslöseri att icke tillgodogöra sig frukterna af
detta själfansvarets och själfstolthetens produktiva intresse.
Det kommer vid skolorna som annars i lifvet långt mindre an på
organisationer och metoder i och för sig, än man vanligen tror: det är
på personen, på individen, som äfven skolan ytterst beror. Men för att
denne ej skall förlamas i sin verksamhet, fordras att han tror på formen,
i hvilken han skall arbeta. Gör han det icke, utan är denna utifrån
honom påtvingad och förefaller honom död och främmande, så är det fara
för, att ock det innehåll, som hans verksamhet skall gjuta däri, blir utan
lif. Skolstadgan må i och för sig vara aldrig så bra, tror läraren, som
skall verka under den, ej på dess ändamålsenlighet, i princip åtminstone,
så är den i själfva verket ej ändamålsenlig — för honom.
Under en järnvägsresa kom jag en gång att samtala i skolfrågor
med en framstående elementarlärare. Han underkastade hela vårt
skolväsen en så ytterligt skarp kritik, att den gaf mig anledning till frågan:
men tror herr lektorn då för sin del, att skolorna verkligen uträtta något
godt, att de i någon mån fylla sitt mål? — Jag tror, att det rent af vore
bättre, att vi icke hade några skolor alls —, var hans paradoxa svar. —
Men huru kan lektorn då fortsätta med en verksamhet, som ni i det stora
hela anser vara öfvervägande skadlig? — var min nästa fråga. Han ryckte
blott på axlarne.
Man klagar öfver, att vår tids ungdom saknar idealtro och dådkraft.
Månne ej en lärare, som tänker om sin egen lifsgärning så som den ci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
