Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Frans von Schéele: Individualisering inom skolväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
deras blifvande manliga universitets-kamrater — för så vidt de icke
föredraga rent enskild undervisning eller de särskilda privatkurser, som satt
förberedelse till studentexamen såsom specialmål.
En hvar, som undervisat både gossar och flickor, vet af erfarenhet,
att fröken Key i viss mån har rätt i sitt påstående, att det finnes en stor
skillnad mellan den manliga och den kvinnliga psyke. Det är ej så lätt
att i abstrakta begrepp säga, hvari denna skillnad består. Den nämnda
författarinnan har nog trefvat åt rätt häll med sitt tal om »moderlighet»,
men någon »kvinnopsykologi» har i själfva verket lika litet hon, som
någon annan hittills skrifvit. Och så länge det ej är gjordt, måste man ju
också i mångt och mycket sväfva i okunnighet om, huru det kvinnliga
läroverket egentligen borde vara beskaffadt.
Men ett är visst: i regeln är man och kvinna hvarandra olika till
anlag och lifsmål. Och då kräfver individualiseringens princip ock, att
skolorna för manlig och kvinnlig ungdom skola vara olika.
Att rätt tillämpa detta — se där en af framtidens svåra, men stora
pedagogiska uppgifter. Rousseau har skrifvit sin Emile om idealet för en
gosses uppfostran. De idéer, han däri bihangsvis framkastar om flickors
uppfostran, äro alltför fördomsfulla. Kvinnans uppfostringslära behöfver
en ny, framtida Rousseau.–
»Folkskolan bottenskola» — så lyder sedan länge hos oss det
specifikt demokratiska skolprogrammet.
Jag lämnar för tillfället å sido frågan, om icke i själfva verket detta
är ett i dålig bemärkelse aristokratiskt program — skulle bli det, menar
jag, genom sina följder — jag erkänner i det hänseendet den goda
meningen och delar dess förfäktares önskan, att förmögenhetens onaturliga
klasskillnad så mycket som möjligt inom skolvärlden skall lämna plats
för begåfningens naturliga klasskillnad.
Men jag vill äfven i denna fråga hafva individualiseringens princip
tillämpad. Så länge, som det för en del yrken är önskvärdt, att den
bokliga uppfostran är afslutad vid 14 eller 15 års ålder, så länge bör
det ock för dem, som beredas till dessa yrken, finnas därefter lämpade
skolor, de där icke blott äro »botten» för andra, förment högre skolor,
utan själfständiga, inom sig afslutade organismer, — lika väl som de
läroverk, hvilka afse att lämna en s. k. högre allmänt medborgerlig
bildning och lämna sina elever vid 17 à 18 års ålder, ej böra vara blott
bottenskolor för universiteten, utan äfven de fullständiga i sin art.
De, som ifrån folkskolan öfvergå till det högre läroverket, äro ett
jämförelsevis ringa fåtal. Likaså de, som från det senare öfvergå till
universitetet. För dessa fåtal bör man göra öfvergången så lätt, som
möjligt är, men utan att för deras skull förvrida hela organisationen.
Särskilda öfvergångskurser kunna anordnas, där så visar sig behöfligt.
Men aktom oss för den Napoleonska centralisationen!
I själfva verket ligger på botten af svärmeriet för »bottenskolan» ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
