Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Psalmboken som konstverk. Af Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PSALMBOKEN SOM KONSTVERK 29
skildt från 1500- och 1600-talen, i populär lyrisk skönhet kan
mäta sig med den tyska eller den danska från samma eller
något senare tid. Vår sextonhundratalspsalm är starkt
didaktisk, dogmatiskt och etiskt betonad, fattig på omedelbart
frambrytande känsla. Men just sådan är den oss, som lefvat med i
kyrklig fromhet från vår barndom, obeskrifligt kär. Den har för oss
en säregen skönhet, som jag skulle vilja kalla det torra brödets
poesi — »slätt och rätt och skär på det ärliga gamla maneret».
Men ju mer man sätter sig in i hvad vår litterära kritik förstår
med religiös poesi, desto bättre förstår man, att denna
gammalprotestantiska psalm ej af den kan uppskattas som lyrisk eller ens
som religiös. »Det finaste af svensk religiös lyrik» är för
modern litterär uppfattning ingalunda nedlagdt i 1819 års
psalmbok utan rymmes till mycket väsentlig del därutanför: Geijers
och Almquists smådikter med musik, vissa saker af Stagnelius,
Viktor Rydberg, Heidenstam, Vilhelm Ekelund och andra i vår
psalmbok orepresenterade skalder höra med till »det finaste af
svensk religiös lyrik». Här möta nämligen de känslor af
elementär andakt, lyftning och extas, som för modern liksom för antik
uppfattning konstituera det religiösa. Och det är ingen fråga
om att inte sagda författare gifvit oss mycket af det skönaste
i religiös lyrik, som vi äga. Men kristendomen i dess Lutherska
form är icke momentan hänryckning och mystiskt försjunkande,
utan gudsfruktan, tillit och pliktuppfyllelse. Därför är det inte
att vänta, att ny Luthersk psalmdiktning för närvarande skall
kunna tilldraga sig något bifall från litterärt tongifvande håll.
Men om så är, kan ej heller den konstnärligt orienterade
psalmkritikern vänta några auktoritativa riktlinjer för sin dom och
någon pålitlig ledning för sin smak från den litterära kritikens
sida. Han kan ej våga tro sina ögon, om hans undermedvetna
kyrkliga instinkter komma honom att med ett slags motvillig
sympati betrakta en och annan lofvande begynnelse till gedigen
ny psalmsång. Om en sådan måste han fråga liksom en del
lojala människor i forntiden: »Icke har väl någon af
rådsherrarna trott på honom?»
Thorilds gyllene regel: att döma allt efter sin grad och sin
art kan urgeras in absurdum men innehåller dock alltid en
tänkvärd sanning, nämligen den, att man vid sin dom måste
ta hänsyn till föremålets miljö. Och ett psalmboksförslags miljö
är först och främst icke fullfärdiga psalmböcker, ej heller profana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
