Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Maximipriser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 DAGENS FRÅGOR
volutionsregeringens beryktade lag om maximum af 29 sept. 1793,
hvari priserna vid stränga straff i allmänhet fastlades till l/20 ofver
1790 års priser; och man kan vidare studera huruledes, alldeles som
om lagen aldrig funnits, 100 francs i sedlar redan vid dess
utfärdande nedgingo till 27 francs i silfver samt sedan fortforo att sjunka
ned till 35 centimes; eller huruledes t. o. m. det skenbart allsmäktiga
Välfärdsutskottet måste fmna sig att betala 100 francs för en
frukostkyckling, 200 francs för en kapun, 1,100—1,250 francs om dagen för
den gemensamma frukosten. Äfven de som väl känna till dessa
fakta, synas emellertid ofta lefva i den föreställningen, att ett
maximi-pris kan upprätthållas, om blott icke penningvärdet sänkes genom för
stor emission af oinlösligt pappersmynt. Intet misstag kan vara större.
För det första kan penningvärdet, äfven i den mån man blott ser på
penningarna själfva, sjunka helt enkelt på grund af ökad
guldproduktion eller guldtillgång eller ökad kreditgifning, med samma om än ej
lika vidtgående resultat som i det förra fallet. Men för det andra
och i detta sammanhang viktigare, kan prisstegringen bero af
varu-tillgången och icke blott vara precis lika ofrånkomlig i detta fall
utan därjämte vara i strängaste mening nödvändig. En minskning i
varutillgången som helhet, sådan som nästan alltid inträder i
krigstid, innebär en ökad knapphet på varor och leder därför, under
förutsättning af oförändrad penningkvantitet, till allmän prisstegring. På
samma sätt som utvecklingen i denna- händelse blir med varor i
allmänhet, blir den för en särskild vara, om knappheten endast på
denna ökas.
Maximiprisernas princip är, konsekvent tänkt till slut, så
uppenbart orimlig, att man gärna söker finna någon punkt på vägen där
man kan stanna. Som vanligt
wö Begriffe fehlen,
Da stellt ein Wort zur rechten Zeit sich ein;
och det ord man brukar finna tröst i är att priset skall vara
»skäligt». Hela värdet af detta ord skulle ju gå förloradt, om man
försökte analysera dess innebörd, hvilket också exempelvis herr
statsrådet och chefen för Justitiedepartementet lika samvetsgrant som Kungl.
Maj:ts Lagråd och Riksdagen underlåtit att göra under förarbetena
till vår egen nyantagna lag om maximum. För 1793 års lagstiftare
var 1790 års pris »skäligt»; och de ansågo sig alltså vara på den
säkra sidan, då de satte maximum 5 % däröfver —med den påföljd
som nyss nämnts. För närvarande är man sannolikt på de flesta
håll böjd att anse priserna före kriget som skäliga och vill då ha
maximipriserna lagda något litet öfver dessa. Har det uppstått någon
afsevärdt ökad knapphet på varorna, vore detta ungefär lika hopplöst
som att sätta priset lika med noll; och i verkligheten blir det
vanliga därför att anpassa maximipriserna något så när efter det faktiska
prisläget vid tiden för deras fastställande — hvarmed märkligen litet
synes vara vunnet. Men om sedan varuknappheten tilltar, såsom
fallet ofta är i krig, blir läget i alla fall småningom hopplöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
