Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Folkskolelärarekåren inom det svenska samhället. Af E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 E. H. THÖRNBERG
natur.» — Och de orden framträda med sin rätta innebörd, när
man tar hänsyn till kårens och den nu mer än trettioåriga
organisationens dåvarande utvecklingsstadium.
I andra länder möta vi på skilda områden mer eller mindre
bemärkta män, som utbilda sig för och verkat på
folkskolelärarebanan. Man skulle ju i det afseendet kunna uppräkna
åtskilliga markanta fall. Till dem ha vi emellertid i Sverige en
motsvarighet t. ex. i d:r Fridtjuv Bergs karriär. Och — för att gå öfver
till ett område, nog så aflägset från det politiska lifvet — den
man, som nu intar den allt annat än maktfattiga posten som
frälsningsarmens högsta ledare i Sverige, har under åtskilliga
år utöfvat lärareverksamhet i en folkskola invid Stockholm.
Men i vissa andra länder sker synbarligen en relativt talrikare
emigration från folkskolelärarens till andra yrkesområden. Ute i
Amerika har sålunda en del vetenskapsmän, advokater,
publicister och yrkespolitiker företagit en sådan flyttning. I Belgien
lade jag för 10—12 år sedan märke till att den
socialdemokratiska pressen hade ett antal medarbetare, som en tid utöfvat
skolläraregärning. Och i Norge kan man — exempelvis —
möta en rad förutvarande folkskolelärare, som blifvit länsmän,
pressmän samt mer professionella politiker och därifrån kommit
upp till ämbetsmanna- och dylika platser. I Sverige härskar
tydligen med större makt lagen: en gång folkskolelärare —
alltid folkskolelärare. Här ha ju åtskilliga öfvergått till
journalistiken — det skedde dock oftare förr än nu; några ha genom
dispens blifvit statskyrkopräster, andra ha förenat sig med
frikyrkorna och där blifvit predikanter; en och annan har ägnat sig
åt affärs- och försäkringsmannabanorna. Men man har det
intrycket, att de sålunda utflyttande äro relativt få. De
folkskolelärare, som taga akademiska examina, bli allt talrikare.
Flertalet af dem torde dock stanna kvar inom folkskolevärlden eller
åtminstone på lärarebanan. Och denna deras trohet mot det
ursprungliga kallet kommer naturligtvis folkskolan till godo.
Just den stora omfattning, i hvilken folkskolans lärare, äfven
de rikast begåfvade och individuellt såväl som kollektivt mest
framåtsyftande männen, sålunda stanna kvar i ställning, har åt
kåren bevarat och utvecklat krafter, utan hvilka dennas hittills
vunna framgångar skulle ha varit väsentligt mer begränsade.
Men hvari bestå dessa framgångar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
