Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Folkskolelärarekåren inom det svenska samhället. Af E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan näppeligen säga, att de i främsta rummet äro af
ekonomisk natur. Sedan trettio, fyrtio år tillbaka ha de manliga
lärarnes lagstadgade minimilön (penningelön) stigit i första
lönegraden från 500 till 900 kr. och i andra graden från 600 till
till 1,000 à 1,050 kr. Dessutom ha införts en tredje och en
fjärde lönegrad med resp. 1,200 och 1,350 kr.[1] För fyrtio år
sedan låg ju prisnivån högt nog, hvadan en jämförelse mellan
penningelöner då och nu ger till utslag ett rätt så starkt
ekonomiskt framåtskridande. Men ta vi prissänkningsperioden
under åttiotalet till jämförelsepunkt med de senaste åren, så blir
resultatet afsevärdt annorlunda. Så komma de två nya
lönegraderna och lyfta de äldre lärarne upp på en jämförelsevis hög
linje. Särskildt i större och medelstora städer åtnjuter
lärarepersonalen en af kommunerna anslagen tilläggslön. Under dessa
fyra decennier ha sannolikt också tillfällena till extra förtjänster
ökats. Vi ha sålunda allt fog att häfda, hurusom
nominalinkomsterna och, åtminstone delvis, realinkomsterna stigit. Men
sedan blir frågan denna: hur gestalta sig — för att använda
fransmannen Levasseurs term — socialinkomsterna, hur gestalta
sig, m. a. o., realinkomsterna i belysning af den lefnadsstandard,
hvilken eftersträfvas inom denna och motsvarande
samhällskategorier samt delvis äfven uppnåtts? Betraktar man frågan från
den synpunkten, måste man nog ge Lärarelönenämnden rätt
därutinnan, att folkskollärarnes löneinkomster i sin helhet hålla
sig på efterkälken.
I alla fall måste denna dag ett stort antal
folkskolelärarefamiljer i Sverige nöja sig med en inkomst, som visserligen
placerar dem ett godt stycke öfver det nakna existensminimum,
men hvilken stannar lågt nog under förutsättningarna för ett
ekonomiskt välbefinnande, som kan väntas alstra en högre
effektivitet hos dem och deras barn. Och vi få inte förgäta,
att relativt barnrika familjer äro långt ifrån sällsynta inom denna
samhällsgrupp. I städerna, framför allt de större, torde vi känna
folkskolelärarefamiljer, som deklarera en årlig inkomst af fem
à sex tusen kronor och därutöfver. I de flesta af dessa fall
— de äro ju jämförelsevis fåtaliga — ha både man och hustru
anställning inom folkskolan och åtnjuta dessutom andra
inkomster af arbete, stundom också dylika af kapital. Man måste
emellertid ihågkomma, att, såsom redan Adam Smith framhöll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
