Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Det personliga i riksdagshistorien - Flärd och allvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flärd och
allvar.
DAGENS FRÅGOR 301
erinran torde vara den mest befogade: i bägge fallen ha tydligen
rent personliga bevekelsegrunder spelat in på ett sätt, som nu
återigen bekräftar, att det personliga är det högsta i historien, ej minst
i riksdagshistorien.
Det gör ett underligt intryck att i tidningarna, mot den
mörka bakgrunden af skakande världshistoriska
tilldragelser, se allt det lätta och bjärta godset framburet precis som vanligt.
Det är ganska svårt att förstå, hur någon just nu kan ha lust att
diskutera frågan: »Få vi ändtligen en stor förstklassig varieté?» eller
läsa modekrönikor i den moderna halft novellartade genren, där
de charmanta toaletterna tänkas exponerade vid en dyrbar middag;
och det kan ej förvåna, om de för omväxlings skull förekommande
artiklarna om sparsamhet, afsedda att lära dem, som ej kunna
komma på så fina middagar, att äta kabiljo och krigsbröd, därigenom
väsentligen förlora sin udd. I de krigförande länderna är det en i
någon mån förklarlig sport att framställa »business as usual» och
»pleasure alike», därför att man vill visa hur lätt man bär kriget.
Hos oss, som intet krig hafva, förefaller uppgiften snarare bestå i
att bereda sig på den situation som kan komma. Det behöfs ingen
starkare fantasi för att inse såväl det samhällsskadliga som det
osmakliga uti att utmåla dylikt lyx, som om den utgjorde det
centrala i tillvaron, medan allvaret välvilligt öfverlämnas åt dem, som
ej kunna komma upp till den högre nivån — i afseende på
förmögenhetsställning. Äfven ett ganska anspråkslöst mått af social
ansvarskänsla borde ha kunnat åtminstone i dessa tider ålägga vederbörande
skrifvande damer och herrar en viss återhållsamhet i yrkets utöfvande.
I stället förefaller det, som om tiden rent af ansetts kommen för
nya landvinningar åt denna journalistiska genre, som synes taga allt
flera krafter i sin tjänst och som har sina i smartness och tarflighet
dock lyckligtvis ännu ej fullt uppnådda förebilder i de anglosachsiska
folkens press med dess intensiva odlande af ^sodetij ne w» och annat
rotande i privatlifvets skrymslor.
De som vilja intala sig själfva och andra, att detta krig aldrig
kan komma att draga oss in i sina hvirflar och att efter dess slut
följer det stora, universella fredslugnet — och de äro många —
kunna kanske vara nöjda med detta undergräfvande af känslan för
stundens allvar och af plikten för hvarje ansvarsmedveten man och
kvinna att handla under dess inverkan. Men de öfriga, som
verkligen veta hvad som står på spel, måste taga följderna af sin bättre
insikt. Detta är knappast fallet just nu. De första augustiveckornas
allvars- och ovädersstämning är alldeles borta; och äfven om den
var för stark att kunna hålla sig i längden, borde dock de frön till
väckelse och själfrannsakan, den hyste inom sig, kunnat bära något
mera frukt. »Somt föll på stengrunden, där det icke hade mycken
jord, och det gick snart upp, emedan det icke hade djup jord; men
när solen hade gått upp, förbrändes det, och emedan det^icke hade
rot, förtorkades det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
