Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 EDV. LEHMANN
han efteråt slöt sig innerligare till Schiller än till någon annan
människa, villigt rättade sig efter hans kritik och betraktade
honom som den i diktningen tekniskt öfverlägsne af de två, jå,
i verkligheten också som den moraliskt öfverlägsne — det är
kanske det största, Goethe gjort, och ett glädjande vittnesbörd
om hur människans storhet hos Goethe kunde segra öfver
statsmannens litenhet. Men det är andra af hans samtids stora,
med hvilka det icke gick lika lätt. Förhållandet till Fichte blef
aldrig godt, och eftervärldens sympati står på den fördrifne
professorns och icke på den administrerande ministerns sida —
i synnerhet när man hör Goethe själf bekänna, att det icke var
för åsikters skull, utan för Fichtes insubordination, han
afske-dade honom, och att han skulle handlat på samma sätt mot
sin egen son.
Den skarpaste kontrasten är dock den, som Beethoven har
tecknat mellan sig själf och Goethe i ett af sina bref. Scenenär
bekant nog, men också god nog att tåla vid ett upprepande.
De mötas i Teplitz och spatsera tillsammans på vägen. »Vi
mötte i går på hemvägen hela den kejserliga familjen. Vi sågo
dem komma på långt afstånd, och Goethe släppte min arm för
att ställa upp sig vid vägen. Det hjälpte icke, hvad jag sade;
jag kunde icke få honom ett steg längre. Jag tryckte hatten
fast ned öfver ögonen, knäppte ihop rocken och gick med
korslagda armar midt igenom den tätasle hopen. — Furstar och
hofmän bildade häck, hertig Rudolf tog af sig hatten för mig,
kejsarinnan hälsade först. Det höga herrskapet kände mig. —
Det var i sanning löjeväckande att se processionen defilera förbi
Goethe. Han stod vid vägkanten med hatten i hand, djupt
bugande. Jag gaf honom efteråt huden full och förehöll
honom alla hans synder; jag gaf ingen pardon.» »Goethe glömde
det icke heller», tillägger Romain Rolland i sin
Beethovenbio-grafi. Han omtalade senare Beethoven som »en fullkomligt
otyglad person; han har knappast orätt, då han finner världen
afskyvärd; men det är icke sättet att göra den behaglig för sig
själf eller andra. Man måste ursäkta och beklaga honom, ty
han är döf.» Men äfven Goethe kuride man frestas att ursäkta
och beklaga i detta förhållande; ty han var också döf —
nämligen för Beethovens musik, till och med då en Mendelssohn
spelar C-moll-symfonien för honom; han röres alldeles icke,
känner blott förvåning; till sist medger han dock, att det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
