Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Goethe och vi. Af Edv. Lehmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH VI 465
storslaget — men vanvettigt, och tänker sig, att huset kan störta
samman, när alla dessa människor skola spela det på en gång.
— Goethes musikaliska, liksom hans konstnärliga begåfning,
hvilken senare han dock själf satte så högt, hade sina gränser,
i det närmaste sammanfallande med tidens, jå med hans
ungdomstids begränsning. Man påminnes ofta nog därom, då man
hör, hvilka små, nätta kabinettsstycken och hvilka små, nätta
spelnummer han utgjuter sig i beröm öfver. Tack vare
Winckelmann, såg han större på den stora bildande konsten, när han
kom att ställas inför den; men längre än Winckelmann nådde
han icke.
Om man vill föra den otacksamma uppgiften till slut att se
Goethe på afstånd från det, som numera för oss är naturligt
och nödvändigt, måste man ännu ett ögonblick uppehålla sig
vid hans uppfattning af folklifvet samt af kvinnans ställning
och gärning. Att han stod Tysklands frigörelse fjärran, jå,
betraktade den med obehag, ha hans tysk-patriotiska biografer
icke gjort någon hemlighet af, jå, Hermann Grim m röjer vid
samma tillfälle sin egen naivitet, när han ger en af sina sidor
i Goethe-biografien till öfverskrift: »Goethen fehlt der Kass gegen
Frankreich.» Andra ha talat med större tolerans därom; och
då Berlin-filologen Hermann Diels från sin kateder med skärpt
stämma framhäfde den »Entnationalisierung», ur hvilken det
lyckades Weimar-männen att framställa en kultur, som höjde
sig öfver tid och rum, så besvarades detta också af studenterna
med tillbörligt skrapande med stolarna. Det är också att
använda ett ensidigt uttryck, ty Goethe var en god patriot, icke
blott mot sin herre och hertig, utan äfven — lojal som han var
— mot det bestående och förgångna Tyskland; jå, i det
lofprisande af Fredrik II och t. o. m. af det af denne påbörjade
tron-följdskriget, som blifvit oss bevaradt i samtalen med kansler
v. Muller, hör man honom snarast tala som en nutida preussare.
Ej heller må man glömma, hur nationellt medvetet han
arbetade för »eine deutsche Buhne» och öfver hufvud taget genom
hela sin diktning för tyskhetens förnyelse. Men så snart den
nationella rörelsen fick en folklig karaktär och tog form af en
folkresning, blef han ängslig, som Luther för bondekrigen. Hans
kylighet, jå, hans skeptiska indifferens på denna punkt kommer
tydligast fram i Jena-historikern Heinrich Ludens memoarer,
som i det hela taget ge en viss inblick i Goethe intime. Den fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
